dant, i synnerhet nu då han var oundgängligen
behöflig i och för den vigtiga expedition, som
skulle företagas.
— Tänkom oss hans belägenhet! I detta ögon-
blick gnäggade en häst utanför ingången till
tältet; det var på denna häst Hector skulle rida i
spetsen för kavallerisqvadronen, hvilken nu som
bäst rustade sig till att bryta upp från läger-
platsen. Han kunde icke undandraga sig att
åtlyda den ordre, han nyss mottagit af befäl-
hafvande generalen; han måste uppfylla sin
pligt eller också — fly.
— Nåväl, tänkte han, det återstår mig intet
annat än att desertera.
— Desertera — hvilket förfärligt ord i hvarje
hederlig och tapper krigares öron! Kaptenen
ryste ofrivilligt. Desertera, det är att öfver-
gifva sin post, Vända ryggen åt fienden såsom
en feg stackare, fläcka sina epåletter med van-
ärans rost... En militär, som deserterat —
hans namn är föraktadt, så länge någon min-
nes detsammå, och han sjelf får dö en förrä-
dares död, efter att först ha undergått det
nesliga straffet att bli degraderad.
Så är det eller så var det åtminstone i Frank-
rike på den tid, vår berättelse omfattar. Kap-
ten Hector Lemblin visste allt detta och tänkte
på allt detta — och derefter valde han mellan
de båda alternativerna, att vanära sig sjelf
eller den han älskade.
Hvad beslut fattade han? Jo, han tänkte:
— Hvad gör det att min lyckas sol för evigt
går ned och att mitt hopp om en lysande fram-
tid svikes — må jag dö vanärad, om blott Hon
får lefva älskad, aktad och beundrad!
Tio minuter sednare satt Hector Lemblin till
häst och lemnade lägerplatsen jemte den sqva-
dron, han kommenderade.
Det var qväll; mörkret utbredde sig alltmer.
Hector, som alltid hade till sitt hufvudsakliga