nd — hak HANDELSTELEGRAMMER FR. UTLANDET, PARIS, måndag. Tre-procentsräntan 68,87. Italienska räntan 42.55. LONDON, måndag, Qonsols 92,07. Silfver 60974, Ett äfventyr på Spetsbergen. Ögruppen Spetsbergen är obebodd och skall sannolikt så förblifva, försåvidt man med bebodt förstår, att meuniskor för beständigt skulle slå sig ned der; ty allt emellanåt hava dessa öar kunnat berömma sig af att menskliga varelser — dels med, dels mot sin vilja — uppehållit sig på dem, till och med längre tider. Många af dessa olyckliga hafva dukat under för kölden och skörbjugg, och förfärliga äro de berättelser, man skrifvit om deras lidanden; men många hafva också sluppit välbehållna från den ogästvänliga stranden och ibland dessa hafva väl inga utstått sådana lidanden, som några ryssar, hvilkas berättelse om deras vistelse på en af öarne vi: här återgifva så, som de sjelfva berättat den för dåvarande professorn vid. Petersburgs universitet P. L. le Roy. as År 1743 utrustade några invånare i byn Mezen, 1 guvernementet Archangel, ett fartyg för hvalrossfångst, kring Spetsbergens kuster. Skeppet, som hade 14 mans besättning, fastnade i isen nära land, men långt österut, hvarför styrmannen och tre man lemnade det för att uppsöka en i närheten befintlig och af ryssar en tid förut uppförd hydda och undersöka huruvida denna, . i händelse man såge sig nödsakad att öfvergifva skeppet, eller isen förstörde detsamma, kunde vara tillräcklig att hysa dem alla. Då man hade en mils väg att färdas öfver lös drifis medtog man icke annat än hvad man ansåg vara högst nödvändigt till en dags utflygt; ty det var meningen att nästa dag återvända till skeppet. Man medtog således blott ett gevär och tolf skott, en yxa, en liten kittel, ett elddon, en knif, litet tobak och en säck med 20 skålpund mjöl. Man uppnådde land och fann hyddan; den var 18 alnar lång och 9 alnar bred, samt försedd med en ugn af lera — just icke i det bästa skick, men dock så, att den kunde begagnas och man uppslog derför sitt nattläger uti hyddan. Tidigt andra morgonen begaf man sig till stranden och öfver isen för att afhemta sina olyckskamrater, men man tänke sig de armes förskräckelse, då de, komne ett stycke ut, hvarken kunde skönja is eller fartyg. En storm hade under natten bortfört den lösa drifisen och troligtvis hade skeppet dervid gått under, ty man hörde aldrig något vidare utan detsamma. Utan lifs-: medel, så godt som utaa vapen eller redskap stodo våra resande på en alldeles öde strand i närheten af Nordpolen. Det fanns nästan intet hopp om räddning, ty man befann sig på landets sydöstra kust, som nästan aldrig besökes af sjöfarande, då dessa deremot ganska ofta om sommaren äro att träffa vid öns vestra kust, som man emellertid nu i brist på båt, icke kunde uppnå, och om också nästa sommar ett fartyg skulle komma till stälJet der de skeppsbrutne befunno sig, huru kunna öfverlefva en vinter i detta klimat då man icke var beredd derpå. I sin förtviffan återvände de till hyddan och nedkastade sig på det nakna golfvet i afvaktan på dödens ankomst, men denne infann sig icke så lätt som de hade hoppats, och då deras förtviflan något stillat sig beslöto de att, som män, möta motgången ochi det yttersta kämpa för sina lif. Man började således att förbättra hyddan så mycket, som sig göra lät, och medan de tre voro sysselsatte härmed utgick den. fjerde på jagt för att skaffa vinterförråd. Der funnos renar i öfverflöd och man skjöt blott då man var riktigt säker på att träffa och följden deraf blef, att de tolf skotten bringode lika många renar till deras hydda. Vintren och den följande sommaren förgick utan att medföra någon förändring i deras sorgliga belägenhet, ty intet fartyg hade på denna tid visat sig för deras spanande blickar. Man måste således bereda sig på att tillbringa ännu en vinter på denna ogästvänliga strand och detta var så mycket förfärligare att tänka, som man nu . ej längre hade något vapen, hvarmed man kunde förskaffa sig lifsmedel; dock, nöden, som drifver mången hund i band, är ju också fader till många uppfinningar. — Bland driftimret, som hafvet till öfverflöd uppkastar på Spetsbergens kuster och hvarpå ej heller nu var någon brist, funno de ett stycke, som var försedt med ett jernbeslag och några fem å sex tum långa spikar; af det förra gjorde man spjut och af de sednare pilspetsar, och sedan man, af svält drifven till det yttersta, angripit och dölat en isbjörn endast med tillhjelp af spjutet, )egagnade man dennes senor till bågsträngar, vilka spändes öfver en krum granrot, funnen )å stranden. Sålunda beväpnade med båge och vilar utgingo de på jagt efter renar och räfvar och med köttet af dessa djur uppehöllo de skeppsbrutne sina lif under 6 4 år och under lenna tid dödade de med sina ofullkomliga vaen 238 renar och 10 björnar, förutom en stor nängd af räfvar; och af dessa djur fingo de ula lifvets förnödenheter: deras hud begagnade le till kläder, senorna till tråd, benen till hus;eråd och fettet till ljus, Efter de sex årens förlopp dog en af de fyra ch kamraterna nedgräfde honom i snön på det Itt ej björnarne skulle uppäta hans lik. Som nan kan tänka sig gjorde detta ett djupt inryck på de öfverlefvande, som nu uppgåfvo allt ke AA a de KN AS KD MM et föR EN RR AA AN AM AA AR