Ikades stranden med hastig fart. Det kunde
ze vara en fiskarebåt, och ännu hade det icke
ifvit nog mörkt, för att Martin skulle kunna
lurendrejare vara i farten. Emellertid spände
n hanen på sin bössa och klättrade ned ut-
r klippans ena sida samt kom till den der-
vid belägna stranden, just då den lilla far-
sten lade i land.
Tvänne män stego derur.. Den ene var en
kare från Fåcamp, som Martin väl kände
h visste vara den djerfvaste och skickligaste
iman utefter kusten.
Den andro var en man af omkring trettio
hvilkens ansigto var till hälften doldt ge-
m det breda skygget på hans hatt, och som
n hufvud till fot var insvept i en vid kappa.
ns kortklippta hår och uppåtvridna musta-
ver tycktes angifva att han till yrket var
itär.
— Hvem der? frågade kustvakten,
— Vänner, svarade den okände.
Jerefter betraktade ban Martin uppmärksamt
i sade till honom: : .
— Vi äro inga lurendrejare; visitera båten,
ni så för godt finner. Vi ha ingenting i
1.
— Jag tror det, herr officer,
en okände spratt till.
— Ni har varit soldat? frågade han.
— Ja, herr officer, jag är en f. d. artillerist.
-— Min vän, återtog officern — ty det var
kligen en sådan — om jag skullo bedja er
a mig en tjenst, hvarigenom er pligt icke
blefve åsidosatt, ville ni uppfylla min be-
an? Ni har gissat rätt, jag är en officer.
- Om jag icke behöfver lemna min post,
Nej, det behöfver ni icke.
- I sådant fall skall jag gerna lyda er.
eu okände förde Martin några steg bort