BENEN ERA
och med honom språkade hon med ett barns
naiva nyfikenhet.
Han hade en kamrat, som turade om med
honom i att göra vakt. Ilon blef också upp-
lyst om att han var familj-far, och att hans
aflöning var alldeles otillräcklig, så att han
icke kunde föda sin hustru och sina trenne
barn.
Då den unga qvinnan erhöll denna underrät-
telse, lade hon två guldmynt i hans hand. Föl-
jande dagen skickade hon kläder till de half-
nakna barner och lät säga åt hans hustru, att
hon icke skulle vara rädd för att infinna sig
på slottet hvar gång hon hade behof af nå-
onting.
Kustvakten fattade naturligtvis den största
tillgifvenhet och vördnad för den unga barones-
san och han ansåg sig för den lyckligaste bland
menniskor, då hon täcktes komma ned till ho-
nom på klippan och språka med honom,
Den hederlige mannen, som, ehuru obildad,
icke saknade iakttagelseförmåga och framför-
allt hade en varm känsla, gissade att denna
qvinna, oaktadt sin rikedom och höga samhälls-
ställning, icke var lycklig. Han anade att hon
i sitt hjerta gömde en djup, obotlig sorg, och
ofta frågade han sig sjelf, huru han skulle kunna
Å lindra hennes hemliga lidande.
En afton var Martin — så hette han — på
sin post, han stod som vanligt och spejade öf-
ver hafvet.
Man nalkades då slutet af november månad.
Luften var mulen och kylig; och hafvet, som
afspeglade himmelen, hade antagit denna mörka
grönaktiga färg, vid hvars anblick sinnet ned-
slås. En våldsam nordvestlig vind blåste och
vräkte höga vågor mot stranden, derigenom
åstadkommande ett doft brus.
Plötsligen spratt vaktkarlen till. Fastän skym-
ningen redan inträdt, varseblef han en båt som