Sedan Han fullgjort dessa bestyr, hade han
lemnat Martha på Ruvigny och sjelf rest till
Paris, för att träffa krigsministern. Först när
den unga baronessan blifvit ensam, insåg hon
hela vidden af den uppoffring, hon gjort för
att tillfredsställa sin far, då hon gilto sig med
herr de Ruvigny. Å
Under denna ständigt molnhöljda himmel, i
denna kalla, dystra boning, omgifven af denna
ödsliga natur och förföljd af den i striden fallne
Hectors skugga, måste Martha allt mer och
mer aftyna. Hon led af denna förfärliga hem-
sjuka, som bemäktigar sig landsflyktingar, i-
synnerhet sådana, som koncentrerat hela sin
ömhet på några få personer.
Som hon endast hade omkring sig tystlåtua
tjenare, hvilka voro oförmögna att fatta Orsa-
ken till hennes bedröfvelse, och icke hade det
ringaste umgänge med grannarne, hvarigenom
hon eljest skulle ha kunnat blifva förströdd,
plägade hon tillbringa hela dagar alldeles en-
sam, sittande på altanen åt hafssidan. Från
denna altan ledde en spiraltrappa ned till klip-
pan, hvarå slottet var uppfördt och som fram-
sköt ett stycko öfver det nedanför böljande
hafvet. Längst ut invid klippans brant stod
eller satt jemt och ständigt en man, synbarli-
gen på vakt. Martha förnam att han hörde
ull kustbevakningen och att det var hans sorg-
liga pligt att tillbringa sin tid, så der sväf-
vande mellan himmel och jord.
Den unga baronessan, hvilkens enda nöje det
var att betrakta det rörliga hafvet, började
slutligen intressera sig för vaktkarlen, hvilken
hon alltid fann på samma plats, med ögonen
uppmärksamt följande hvarje fartyg eller båt
som passerade.
Hon gick ibland ned-för den förut omtalade
trappan ända till det ställe, der mannen stod,