DET HEMLIGA FÖRBUNDET
VICOMTE PONSON DU TERRAIL.
(Forts. fr. föreg. n:r).
— På min heder, fortfor banditen skämt-
samt, qvinnorna äro till ytterlighet nyckfulla
och besynnerliga. Det ser nästan ut, som om
ni icke skulle ha blifvit kär i mig, om jag egt
en million och varit, hvad man kallar hederlig
karl.
— Nej, vid Gud! sade Leona kallt. Lasten
har i sig en mäktig dragningskraft; jag har
märkt det mer än väl. Ack, mitt hjertas ut-
valde! fortfor hon i en ton af det djupaste för-
akt, om jag kunnat älska en dygdig och redbar
man, skulle jag väl ha skänkt min kärlek åt
Gontran de Lacy. Han var en hjelte, en så-
dander rikt begåtvad person, som man nu för
tiden sällan finner aimnorstädes än i romaner,
och han var nog enfaldig att köpa mig för ett
pris, som nära nog uppgick till beloppet af
hans förmögenhet. Om han mördat mig med
sin dolk, för att jag ieke måtte falla i era
händer, skulle jag ha älskat honom i min döds-
stund. .
Efter att hafva uttalat denna sanningsenliga
bekännelse, lutade sig Leona tillbaka i vagnen
och tillslöt ögonen, såsom hade det varit hen-
nes afsigt att somna; men i verkligheten gjorde
hon det blott för att slippa se sin make, som
syntes henne allt mer och mer löjlig i sin roll
af förnäm herre.
Resan fortsattes oafbrutet under hela dagen
och mot aftonen anlände man till Abruzzernas
vilda trakter samt körde in på en smal, mörk
och backig väg, hvilken ledde till la Pulcinella.
Då den unga qvinnan återsåg denna nejd,
hvars natur, så att säga, harmonierade med