DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r). — På min heder, fortfor banditen skämtsamt, qvinnorna äro till ytterlighet nyckfulla och besynnerliga. Det ser nästan ut, som om ni icke skulle ha blifvit kär i mig, om jag egt en million och varit, hvad man kallar hederlig karl. — Nej, vid Gud! sade Leona kallt. Lasten har i sig en mäktig dragningskraft; jag har märkt det mer än väl. Ack, mitt hjertas utvalde! fortfor hon i en ton af det djupaste förakt, om jag kunnat älska en dygdig och redbar man, skulle jag väl ha skänkt min kärlek åt Gontran de Lacy. Han var en hjelte, en sådander rikt begåtvad person, som man nu för tiden sällan finner aimnorstädes än i romaner, och han var nog enfaldig att köpa mig för ett pris, som nära nog uppgick till beloppet af hans förmögenhet. Om han mördat mig med sin dolk, för att jag ieke måtte falla i era händer, skulle jag ha älskat honom i min dödsstund. . Efter att hafva uttalat denna sanningsenliga bekännelse, lutade sig Leona tillbaka i vagnen och tillslöt ögonen, såsom hade det varit hennes afsigt att somna; men i verkligheten gjorde hon det blott för att slippa se sin make, som syntes henne allt mer och mer löjlig i sin roll af förnäm herre. Resan fortsattes oafbrutet under hela dagen och mot aftonen anlände man till Abruzzernas vilda trakter samt körde in på en smal, mörk och backig väg, hvilken ledde till la Pulcinella. Då den unga qvinnan återsåg denna nejd, hvars natur, så att säga, harmonierade med