hvarandra. Bort med maskerna! Den ton, hvari han yttrade detta, var befallande. Han blef genast åtlydd. Maskerna aftogos och de sex förbundsbröderna betraktade hvarandra med häpnad. VI. De fem personer, som ännu äro okända för våra läsare, och som nu demaskerat sig, förtjena i sanning att blitfva beskrifna. Den förste eller den som satt öfversten närmast var en man af omkring trettio års ålder. Han var lång till vexten, och hans solbrända amsigte beskuggades af tjocka, svarta mustascher. Han hade ett vackert krigiskt utseende, och ett stort ärr i pannan vittnade om; att han varit med, der det gått hett till. Han hette Hector Lemblin och var, såsom läsaren utan tvifvel redan gissat, just den officer, som deserterat och derigenom utsatt sig för möjligheten att blifva strängt straffad. Han hade tjenstgjort såsom adjutant hos en general i Afrika, och för sina kaptensepåletter, hade han helt och hållet sina personliga förtjenster att tacka; ty han var af låg börd — son till en minuthandlare i Rouen. Den andre i ordningen var en ung, ljus och smärt man, som blifvit något blek till följd af nattvak och hette vicomte de Renneville. Han var en olycklig spelare. Den tredje, advokaten, hade nått en ålder af tjugunio år. Strängt arbete och ett ständigt rufvande på djerfval framtidsplaner hade fårat hans panna. Tunna jäppar, lågande blickar och en högst ovanlig rörlighet utmärkte honom. Han bar ett. lånadt namn; han kallades allmänt, ehuru oriktigt, Emanuel de Flors-Montgory. Den siste innehafvaren af detta ädla namn, markis de Flors-Montgory, hade upptagit den unge Emanuel till fosterson och ämnade lemna honom sin