hvarandra. Bort med maskerna!
Den ton, hvari han yttrade detta, var befal-
lande. Han blef genast åtlydd.
Maskerna aftogos och de sex förbundsbrö-
derna betraktade hvarandra med häpnad.
VI.
De fem personer, som ännu äro okända för
våra läsare, och som nu demaskerat sig, för-
tjena i sanning att blitfva beskrifna.
Den förste eller den som satt öfversten när-
mast var en man af omkring trettio års ålder.
Han var lång till vexten, och hans solbrända
amsigte beskuggades af tjocka, svarta mustascher.
Han hade ett vackert krigiskt utseende, och ett
stort ärr i pannan vittnade om; att han varit
med, der det gått hett till. Han hette Hector
Lemblin och var, såsom läsaren utan tvifvel redan
gissat, just den officer, som deserterat och der-
igenom utsatt sig för möjligheten att blifva
strängt straffad. Han hade tjenstgjort såsom
adjutant hos en general i Afrika, och för sina
kaptensepåletter, hade han helt och hållet sina
personliga förtjenster att tacka; ty han var af
låg börd — son till en minuthandlare i Rouen.
Den andre i ordningen var en ung, ljus och
smärt man, som blifvit något blek till följd af
nattvak och hette vicomte de Renneville. Han
var en olycklig spelare.
Den tredje, advokaten, hade nått en ålder af
tjugunio år. Strängt arbete och ett ständigt
rufvande på djerfval framtidsplaner hade fårat
hans panna. Tunna jäppar, lågande blickar och
en högst ovanlig rörlighet utmärkte honom. Han
bar ett. lånadt namn; han kallades allmänt, ehuru
oriktigt, Emanuel de Flors-Montgory. Den siste
innehafvaren af detta ädla namn, markis de
Flors-Montgory, hade upptagit den unge Ema-
nuel till fosterson och ämnade lemna honom sin