man förbjuda att bära det namn han stulit. Hvad den sjette vidkommer, är han oskyldig, men en förfärlig passion gnager på hans hjerta, och jag har hans löfte att han skall skjuta sig för pannan, ifall han vägrar att ingå i förbundet... Som ni se, har jag er alla i mitt våld. Ett triumferande leende öfverfor öfverstens ansigte, under det hans gäster ryste. — Nu, sade han, må den eller de bland er, som icke vilja blifva medlemmar i den af mig föreslagna föreningen, aflägsna sig. En stund af tvekan inträdde nu. Alla dessa män, som brottsliga handlingar eller oöfvervinnerliga lidelser förenade, mätte med ett ögonkast djupet af den afgrund de hade framför sig. — Jag visste det, yttrade öfversten. Ni tillhöra mig, likasom jag tillbör er. Han fästade sin blick på en pendyl, som hängde. å väggen midt framför honom. — Jag ger er ytterligare fem minuter till att öfverväga mitt förslag, sade han. De fem minuterna förgingo, och den högtidliga tystvad, som derunder herrskade i rummet, var så fullkomlig, att man tydligen hörde flämtningen af de närvarandes andedrägt. Gontran de Lacy, den oskyldige mannen, tvekade länge, men minnet af Leona förföljde honom envist. Man hade lotvat honom att Leona skulle omfatta honom med kärlek, och detta hopp böll honom qvar i ländstolen. För öfrigt skulle han ju dö, när han kom hem, och lifvet har så starka rötter, en så mäktig dragningskraft isynnerhet när det bestrålas af ungdomens och kärlekens gloria. De fem minuterna förgiugo, och ingen lemnade sin plats. — Nåväl, jag ser det, utbrast öfversten, vårt förbund är afslutadt. Bort med maskerna, mina herrar! Ni äro nu alla ledamöter af det Hem