man förbjuda att bära det namn han stulit.
Hvad den sjette vidkommer, är han oskyldig,
men en förfärlig passion gnager på hans hjerta,
och jag har hans löfte att han skall skjuta sig
för pannan, ifall han vägrar att ingå i förbun-
det... Som ni se, har jag er alla i mitt våld.
Ett triumferande leende öfverfor öfverstens an-
sigte, under det hans gäster ryste.
— Nu, sade han, må den eller de bland er,
som icke vilja blifva medlemmar i den af mig
föreslagna föreningen, aflägsna sig.
En stund af tvekan inträdde nu. Alla dessa
män, som brottsliga handlingar eller oöfvervin-
nerliga lidelser förenade, mätte med ett ögon-
kast djupet af den afgrund de hade framför sig.
— Jag visste det, yttrade öfversten. Ni till-
höra mig, likasom jag tillbör er.
Han fästade sin blick på en pendyl, som
hängde. å väggen midt framför honom.
— Jag ger er ytterligare fem minuter till att
öfverväga mitt förslag, sade han.
De fem minuterna förgingo, och den högtid-
liga tystvad, som derunder herrskade i rummet,
var så fullkomlig, att man tydligen hörde flämt-
ningen af de närvarandes andedrägt.
Gontran de Lacy, den oskyldige mannen, tve-
kade länge, men minnet af Leona förföljde ho-
nom envist. Man hade lotvat honom att Leona
skulle omfatta honom med kärlek, och detta
hopp böll honom qvar i ländstolen. För öfrigt
skulle han ju dö, när han kom hem, och lifvet
har så starka rötter, en så mäktig dragnings-
kraft isynnerhet när det bestrålas af ungdomens
och kärlekens gloria.
De fem minuterna förgiugo, och ingen lem-
nade sin plats.
— Nåväl, jag ser det, utbrast öfversten, vårt
förbund är afslutadt. Bort med maskerna, mina
herrar! Ni äro nu alla ledamöter af det Hem-