man säger icke stöld då det är fråga om en embetsman och riddare, som lånar ettparhundratusen i en hästig vändning, — detta kallas för att komma på balans, kom för all del ihog det, mina herrar! Efter vi nu en gång kommit in på ett sorgligt kapitel, kunde det kanske vara lämpligt att tala något om den allmänna nöden. Jag såg häromdagen. ett. par små trasiga parflar gå in i den der fruktboden midtemot operahuset. Stackars bytingar, tänkte jag, hvad frökens många läckerheter derinne skola göra er ondt i hågen, och godhjertad som jag är — jag heter också Pettersson — gick jag, efter något betänkande, efter ini boden för att köpa namnam åt ungarna. Men hvad händer! Då jag kom in vår handeln redan i full gång; ur välförsedda kassor upptogs den ena tolfskillingen efter den andra,: och att det icke var första gången tiggarungarne handlade med läckerheter, det visäde den kännaremin och ton, hvarmed de gjorde sitt urval. Vet fröken, sade jag, vore det inte för frökens affärs skull, så toge jag deder herrarne i nacken, och:kastade dem på dörren! — Ack ja, om hr Pettersson det ville göra ändå. Här springa ungar. hvarenda dag; det är riktigt synd och skam att se, hur dom använda pengarna di tigga ihop, sa lilla fröken och blef blossande röd af ovilja öfver så mycken fräckhet. Jag talar om historien för hr Pettersson, på det att han inte måtte tro att allt är nöd som gnäller. Men nu är spalten mer än full och sättarn otålig; farväl derför till härnäst, mina hrr. Godt nytt år hr Lundström! Cha.