1å hon gjorde ett försök att tysta hans ord,
som voro flödande likt en länge uppdämd och
nyss lössläppt ström. Du måste höra mig.
Om jag syntes dig kall, så var det, emedan
elden brann så djupt i mitt inre. Jag hade
icke en tanke; icke ens en dröm, hvars enda
föremål du icke var. Jag lefde endast för dig
från det ögonblick, då jag första gången såg
dig; och om jag betvingade mina blickar och
mina ord, Så var det för att vänta, tills jag
vunnit ditt hjerta, och det icke fanns en skugga
af tvifvel, att det var mitt eget. Jag har väntat
tåligt, min egen Mabel, och nu har jag fått min
belöning. .
Under det han talade, drog han henne oemot-
ståndligt till sitt bröst. Någon syntes i detta.
ögonblick i dörren, men försvann lika ljudlöst
och hastigt, som han kommit.
eHvarföre så rörd, min älskade? Har jag för-
skräckt dig?4 fortfor Harry. Han upplyftade
ömt hennes hufvud, som Hade böjts Dakät ge-
nom hans fasta omfamning. Men då han såg
de slutna ögonen, det med dödens blekhet öfver-
dragna ansigtet, ropade han förskräckt till en
tjenstflicka, som just gick genom rummet utan-
för: Skaffa vatten! skaffa vatten! Er matmor
har fallit i vanmakt!
Då husets alla medlemmar brådskande kommo
inspringande, satt Mabel redan uppe, visserligen
ännu något blek, men vid full sans. Hon hade
lösgjort sig från Harry Ross kusinliga famn-
tag och var fullkomligt ovetande af en omfam-
ning, hvilken någon, som hade kommit och gått,
blifvit vittne till. Tjenstflickan, som hade in-
och utsläppt besökaren, och hvilkens bistånd
Harry Ross påkallat, glömde antingen, eller
hade blifvit instruerad att ej omtala något, ty
he nämnde aldgp. ett ord am dop 3 ST
hncset sam natnFfiotvis blef Ma FÖL rr ST