1å hon gjorde ett försök att tysta hans ord, som voro flödande likt en länge uppdämd och nyss lössläppt ström. Du måste höra mig. Om jag syntes dig kall, så var det, emedan elden brann så djupt i mitt inre. Jag hade icke en tanke; icke ens en dröm, hvars enda föremål du icke var. Jag lefde endast för dig från det ögonblick, då jag första gången såg dig; och om jag betvingade mina blickar och mina ord, Så var det för att vänta, tills jag vunnit ditt hjerta, och det icke fanns en skugga af tvifvel, att det var mitt eget. Jag har väntat tåligt, min egen Mabel, och nu har jag fått min belöning. . Under det han talade, drog han henne oemotståndligt till sitt bröst. Någon syntes i detta. ögonblick i dörren, men försvann lika ljudlöst och hastigt, som han kommit. eHvarföre så rörd, min älskade? Har jag förskräckt dig?4 fortfor Harry. Han upplyftade ömt hennes hufvud, som Hade böjts Dakät genom hans fasta omfamning. Men då han såg de slutna ögonen, det med dödens blekhet öfverdragna ansigtet, ropade han förskräckt till en tjenstflicka, som just gick genom rummet utanför: Skaffa vatten! skaffa vatten! Er matmor har fallit i vanmakt! Då husets alla medlemmar brådskande kommo inspringande, satt Mabel redan uppe, visserligen ännu något blek, men vid full sans. Hon hade lösgjort sig från Harry Ross kusinliga famntag och var fullkomligt ovetande af en omfamning, hvilken någon, som hade kommit och gått, blifvit vittne till. Tjenstflickan, som hade inoch utsläppt besökaren, och hvilkens bistånd Harry Ross påkallat, glömde antingen, eller hade blifvit instruerad att ej omtala något, ty he nämnde aldgp. ett ord am dop 3 ST hncset sam natnFfiotvis blef Ma FÖL rr ST