örtrodde honom min plan. Han gillade den
ill alla delar, och till min glädje åtog han sig
tt utföra spåmannens rol. Jag var för väl
känd att vara medspelande; följaktligen hade
jag ej annat val än att osedd förblifva i bak-
grunden och iakttaga, om något för mig gynn-
samt komme att tilldraga sig.
Nära en vecka förflöt, utan att jag hörde
något hvarken från Clarke eller från min vän
angående hans åtgöranden. Jag började bli
orolig, ty tiden var dyrbar. Mitt tålamod var
nästan uttömdt, då jag ändtligen fick ett bref
med underrättelse, att Clarke var öfvertalad
till besöket hos spåmannen, och att han skulle
komma samma dag, efter mörkrets inbrott.
Jag hastade till Marans näste, och Camp-
bell och jag gjorde några förberedelser till be-
sökets emottagande. Intet ställe kunde vara
mera passande för vårt ändamål än detta —
sjelfva luften tycktes främlingen mystisk. Vi
väntade med otålighet, och jag sprang upp från
stolen, då jag fick höra bullret af vagnshjul.
Min trogne medhjelpare var verkligen anländ
med sin man. På Campbells anvisning förde
betjenten dem genom de mörkaste och mest
invecklade gånger till den dystra och af dagens
sista strålar dunkelt upplysta matsalen.
Jag hade gjort några extra anordningar i
rummet genom att inflytta tvenne dödskallar
och några kemiska apparater från min väns
studerkammare. De grinande dödskallarne ställ-
de jag på hvar sin sida om dörren, så att
de skulle ådraga sig besökarens uppmärk-
samhet.
Jag hade placerat mig så, att jag kunde se
och höra allt, utan att sjelf blifva bemärkt.
Jag stod nemligen bakom spåmannens stol, som
stod i en aflägsen del af rummet på något at-
stånd från hesökaren. En eldskärm och den
dunkla dagetn i rummet skyddade mig från
upptäckt. De få minuter, som förgingo, innan