örtrodde honom min plan. Han gillade den ill alla delar, och till min glädje åtog han sig tt utföra spåmannens rol. Jag var för väl känd att vara medspelande; följaktligen hade jag ej annat val än att osedd förblifva i bakgrunden och iakttaga, om något för mig gynnsamt komme att tilldraga sig. Nära en vecka förflöt, utan att jag hörde något hvarken från Clarke eller från min vän angående hans åtgöranden. Jag började bli orolig, ty tiden var dyrbar. Mitt tålamod var nästan uttömdt, då jag ändtligen fick ett bref med underrättelse, att Clarke var öfvertalad till besöket hos spåmannen, och att han skulle komma samma dag, efter mörkrets inbrott. Jag hastade till Marans näste, och Campbell och jag gjorde några förberedelser till besökets emottagande. Intet ställe kunde vara mera passande för vårt ändamål än detta — sjelfva luften tycktes främlingen mystisk. Vi väntade med otålighet, och jag sprang upp från stolen, då jag fick höra bullret af vagnshjul. Min trogne medhjelpare var verkligen anländ med sin man. På Campbells anvisning förde betjenten dem genom de mörkaste och mest invecklade gånger till den dystra och af dagens sista strålar dunkelt upplysta matsalen. Jag hade gjort några extra anordningar i rummet genom att inflytta tvenne dödskallar och några kemiska apparater från min väns studerkammare. De grinande dödskallarne ställde jag på hvar sin sida om dörren, så att de skulle ådraga sig besökarens uppmärksamhet. Jag hade placerat mig så, att jag kunde se och höra allt, utan att sjelf blifva bemärkt. Jag stod nemligen bakom spåmannens stol, som stod i en aflägsen del af rummet på något atstånd från hesökaren. En eldskärm och den dunkla dagetn i rummet skyddade mig från upptäckt. De få minuter, som förgingo, innan