var julottan i Solna kyrka. Det lilla templet I
var också ända till wängsel uppfyldt.
Såsom vanligt votö ock alla kyrkor inom
hufvudstaden, hvilka strålade i en rik och
bländande belysning, under julottan öfver-
fyllda af åhörare. Ottesången i Clara be-
vistades afhertigen och hertiginnan af Öster-
götland samt deras äldste son, hertigen af
af Wermland. I katolska kyrkan inleddes,
som vanligt, julens religiösa högtid med bön
och nattvardsgång på juldagsmorgonen.
Samma dags högmessogudstjenst i denna
kyrka bevistades af enkedrottningen.
På offentliga nöjen var i går uppsjö, un-
der det att på juldagen de som af tvång
eller böjelse föredrogo nöjen utomhus fram-
för familjelifvets, voro inskränkta till Wal-
halla och Julbazaren — en klen ersättning,
i sanning! I går spelade deremot alla tea-
trar, stora och små, hos de la Croix
var stor maskerad och på Mosebacke
dansades, allt annat att förtiga; huf-
vudstadens efter nöjen jägtande befolk-
ning hade det yppersta tillfälle att hemta
ersättning för de tvenne föregående dagar-
nes fasta. Också tycktes publiken räcka
till öfverallt.
Allt har sålunda andats glädje och fröjd
— på ytan. Men vi få icke häraf låta oss
förledas att glömma lifvets skuggsidor, hvilka
just om julen framträda så mycket bjertare
midt i skötet af den allmänna glädjen. Må
vi komma ihåg att det finnes boningar, der
oron, bekymret och bristen icke låta drifva
Sig Hå dörren ens under julen — boningar,
de icke ett ljus, icke en brasa kunnat tän-
das, icke julgröten kunnat kokas af brist
på ved och gryn. Tusen sådana olyck-
liga hem finnas i hufvudstaden — många,
der olyckan är sjelfförvållad och kanske der-
för så mycket bittrare. Vi afsluta vår lilla
teckning af julen med att framdraga ett.
-exempel bland de många boningar, der
:armodet och umbärandet äro hvardagsgä-.
:ster, äfven under julen. I ett hus vid Norr-
tullsgatan bor en fattig enka med fyra små
barn. Hennes man — en ordentlig och
:sträfsam arbetare — bortrycktes för om-
kring ett år sedan af koleran. I det lilla
hemmet råder den största ordning, parad
med det djupaste armod. Den unga qvin-
nan är ett mönster af flit och rena seder
och hon egnar sina små — hennes enda af
efter mannen — den ömmaste vård. Hon
anstränger sina yttersta krafter för att
kunna draga sig fram med de sina, men
nöden i sin förfärligaste gestalt, hungern,
klappar icke desto mindre ofta på den lilla
familjens dörr. Men äfven denna arma mo-
der hade icke helt och hållet uppgifvit hop-
pet på all julglädje — åtminstone hade hon
hoppats på någon lindring i sin nöd, på
mat och värme åt sina små under julen och
det var ju glädje nog! En på landet boende
anförvandt hade nemligen underrättat henne
att han på julaftonen skulle komma till
staden, och med honom var också någon liten
hjelp i nöden att vänta, det visste hon.
Lugn i medvetandet af den komman-
de hjelpen, förekom henne kölden i
hemmet mindre isande, hungern mindre
gnagande; de små ropade på bröd, men
med lättare hjerta och mera tillförsigt än
vanligt stillade hon deras klagan med före-
speglingar om både bullar och ljus och en
brasa på qvällen — det var på julaftonen
— och kuttrande af köld smögo de små sig
kring henne och i deras tårfyllda blickar
låg en hel verld af undran, hvarifrån all
denna herrlighet skulle komma. Det bör-
jade lida framåt eftermiddagen men ingen
slägting hördes af. Det blef allt mörkare
och dystrare i det kalla hemmet; barnen
började åter sakta qvida; julljusen tändes i
de kringliggande husen, med dem tändes
ock oro och förtviflan ånyo i den arma mo-
drens hjerta. Hvar finna hjelp, hvar få bröd
åt de små? Hon hade ännu icke kunnat
lära sig att tigga. Hon samlar sina grå-
tande barn omkring sig, hon sluter dem vexel-
vis i sin famn för att värma dem. Annu
en stråle af hopp i denna bekymrens natt;
en släda stannar vid porten — men nej,
den far åter vidare. Den väntade slägtin-