var julottan i Solna kyrka. Det lilla templet I var också ända till wängsel uppfyldt. Såsom vanligt votö ock alla kyrkor inom hufvudstaden, hvilka strålade i en rik och bländande belysning, under julottan öfverfyllda af åhörare. Ottesången i Clara bevistades afhertigen och hertiginnan af Östergötland samt deras äldste son, hertigen af af Wermland. I katolska kyrkan inleddes, som vanligt, julens religiösa högtid med bön och nattvardsgång på juldagsmorgonen. Samma dags högmessogudstjenst i denna kyrka bevistades af enkedrottningen. På offentliga nöjen var i går uppsjö, under det att på juldagen de som af tvång eller böjelse föredrogo nöjen utomhus framför familjelifvets, voro inskränkta till Walhalla och Julbazaren — en klen ersättning, i sanning! I går spelade deremot alla teatrar, stora och små, hos de la Croix var stor maskerad och på Mosebacke dansades, allt annat att förtiga; hufvudstadens efter nöjen jägtande befolkning hade det yppersta tillfälle att hemta ersättning för de tvenne föregående dagarnes fasta. Också tycktes publiken räcka till öfverallt. Allt har sålunda andats glädje och fröjd — på ytan. Men vi få icke häraf låta oss förledas att glömma lifvets skuggsidor, hvilka just om julen framträda så mycket bjertare midt i skötet af den allmänna glädjen. Må vi komma ihåg att det finnes boningar, der oron, bekymret och bristen icke låta drifva Sig Hå dörren ens under julen — boningar, de icke ett ljus, icke en brasa kunnat tändas, icke julgröten kunnat kokas af brist på ved och gryn. Tusen sådana olyckliga hem finnas i hufvudstaden — många, der olyckan är sjelfförvållad och kanske derför så mycket bittrare. Vi afsluta vår lilla teckning af julen med att framdraga ett. -exempel bland de många boningar, der :armodet och umbärandet äro hvardagsgä-. :ster, äfven under julen. I ett hus vid Norrtullsgatan bor en fattig enka med fyra små barn. Hennes man — en ordentlig och :sträfsam arbetare — bortrycktes för omkring ett år sedan af koleran. I det lilla hemmet råder den största ordning, parad med det djupaste armod. Den unga qvinnan är ett mönster af flit och rena seder och hon egnar sina små — hennes enda af efter mannen — den ömmaste vård. Hon anstränger sina yttersta krafter för att kunna draga sig fram med de sina, men nöden i sin förfärligaste gestalt, hungern, klappar icke desto mindre ofta på den lilla familjens dörr. Men äfven denna arma moder hade icke helt och hållet uppgifvit hoppet på all julglädje — åtminstone hade hon hoppats på någon lindring i sin nöd, på mat och värme åt sina små under julen och det var ju glädje nog! En på landet boende anförvandt hade nemligen underrättat henne att han på julaftonen skulle komma till staden, och med honom var också någon liten hjelp i nöden att vänta, det visste hon. Lugn i medvetandet af den kommande hjelpen, förekom henne kölden i hemmet mindre isande, hungern mindre gnagande; de små ropade på bröd, men med lättare hjerta och mera tillförsigt än vanligt stillade hon deras klagan med förespeglingar om både bullar och ljus och en brasa på qvällen — det var på julaftonen — och kuttrande af köld smögo de små sig kring henne och i deras tårfyllda blickar låg en hel verld af undran, hvarifrån all denna herrlighet skulle komma. Det började lida framåt eftermiddagen men ingen slägting hördes af. Det blef allt mörkare och dystrare i det kalla hemmet; barnen började åter sakta qvida; julljusen tändes i de kringliggande husen, med dem tändes ock oro och förtviflan ånyo i den arma modrens hjerta. Hvar finna hjelp, hvar få bröd åt de små? Hon hade ännu icke kunnat lära sig att tigga. Hon samlar sina gråtande barn omkring sig, hon sluter dem vexelvis i sin famn för att värma dem. Annu en stråle af hopp i denna bekymrens natt; en släda stannar vid porten — men nej, den far åter vidare. Den väntade slägtin