mars 9IS!Vo, pr maj 99v2 gyllen.
Julen på landet.
Julen; den årligen återkommande julhög-
tiden är inne. Alla förnimma det, alla veta
det utan att behöfva se efter ialmanachan;
öfverallt ser ut som dagen före julafton,
d. v. sg. allt är i oreda — men man gläder
sig ändock vid tanken på den kommande
högtiden. Ute och inne är stök och bråk
i rike mans hus. I dessa dagar hafva alla
brådtom, och sjelfva far i buset har icke
tid att taga sin vanliga middagslur i kakel-
ugnsbänken. Om han än möjligtvis skulle
ha tid dertill, får han icke vara i fred för
gumman sin, som behöfver hvarje vrå, äfven
sängar och bänkar, då hon skall slå upp
degen till det nya julbrödet, och närmast
kakelugnen blir det bäst däst. Den lexan
kan för resten kära far nog utantill, och
derför sätter han sig icke på sin kant i
dessa dagar, utan gnuggar sömnen ur ögo-
nen och ser mycket morgonfrisk ut.
Barnen klappa i händerna och göra små
kringlor med namn och grannlåter på åt
sig sjelfva och syskonen, och allt är så för-
innerligt roligt. De baka kaka till gamla
mormor, som lofvat dem julklapp, om de
äro snälla och lydiga och som nog skall
bestå dem en liten saga på köpet sjelfva
julafton. : Julgranen få de försaka, det är
blott i staden och i prestgården som råd
är att bestå sig med julgran; kanske kloc-
karen också kan skaffa sig en, men då
skall det vara en riktigt förnäm klockare
och bara en liten gran, som kan ställas i
hörnet af rummet, ty klockarens inkomster
tillåta honom icke att behänga granen med
konfekt i skålpundtal, icke heller är han
road af att dansa kring en sådan, då han
tänker på sina små inkomster och sina
lappade stöflor.
Men ynglingen och flickan, de tänka icke
på några skomakareräkningar, de äro lyck-
liga sålänge far och mor lefva och sträfva
för dem; de tänka blott på de många jul-
lekarne och dansnöjena, och derför går det
som en dans med hvad de hafva för hän-
der. Ingenting kännes dem tungt och mö-
dosamt dagarne före jul; de fröjda sig öfver
hvad som komma skall, och i medvetande
om att få roligt äro de lyckliga.
Tjenstegossen och tjensteflickan äro icke
mindre lyckliga, då julen nalkas. De veta
då att de få frihet en eller ett par dagar
för att besöka sina gamla föräldrar, som
bo borta i det fattiga torpet och som aldrig
hafva någon större glädje, än då de se sina
barn ikring sig. Det händer icke mer än
på sin höjd en gång om året att detta nöje
förunnas dem, och hvem kan då undra om
föräldraglädjen för ett ögonblick kör fattig-
domsbekymren på dörren? Ett hem är dock
ett hem, för den fattige som för den rike.
Kanske händer det likväl att backstugu-
sittaren känner sig nöjdåre och tacksam-
mare, då han får samla sina kycklingar i
sin torftäckta hydda, om han än icke har
några läckerheter att bjuda dem på, än den
rike, som kan bjuda de sina i tapetserade
salonger ;de kostligaste rätter; och kanske
den, som utgått från torparekojan, återvän-
der hellre dit, då han blott vet sig blifva
kärleksfullt och vänligt emottagen, än den,
som utgått från ett mera förmöget hem,
men som blir kärlekslöst bemött, då han
någon gång: åter träder in i sin barndoms
och sina minnens tempelgårdar.
Sålunda är man vid jultiden å ömse sidor
belåten -—i den rike mannens hus. Slagten
-har gått bra, färskölet fräser högt öfver
bräddarne då man slår i glasen, och hvad
det fina brödet angår, är det så vackert
alltsammans, att matmodren tycker det nä-
stan vara synd att skära en kaka och är
för resten tvehogse om hvilken sort hon
skall börja med, ty hon har icke mindre
än fyra a fem sorter att välja emellan.
Men stöket är nu förbi, allt är putsadt
och blankt, familjefadern sätter sig nyrakad
och högtidsklädd ien mjuk länstol bredvid
sin husru; och de äro lyckliga som för tjugo
år sedan, ty allt har gått dem väli händer.
Högtiden inträder. Det börjar ringa i kyrk-
tornet. : Klockörnas ljud klingar så vackert
i den smällkalla vinterqällen och en helig
tystnad råder i nejden.
Men tystnaden afbrytes. Dörren öppnas
och en liten trasvarg visar sig i öppningen.
Det är ett af dessa samhällets olycksbarn,