mars 9IS!Vo, pr maj 99v2 gyllen. Julen på landet. Julen; den årligen återkommande julhögtiden är inne. Alla förnimma det, alla veta det utan att behöfva se efter ialmanachan; öfverallt ser ut som dagen före julafton, d. v. sg. allt är i oreda — men man gläder sig ändock vid tanken på den kommande högtiden. Ute och inne är stök och bråk i rike mans hus. I dessa dagar hafva alla brådtom, och sjelfva far i buset har icke tid att taga sin vanliga middagslur i kakelugnsbänken. Om han än möjligtvis skulle ha tid dertill, får han icke vara i fred för gumman sin, som behöfver hvarje vrå, äfven sängar och bänkar, då hon skall slå upp degen till det nya julbrödet, och närmast kakelugnen blir det bäst däst. Den lexan kan för resten kära far nog utantill, och derför sätter han sig icke på sin kant i dessa dagar, utan gnuggar sömnen ur ögonen och ser mycket morgonfrisk ut. Barnen klappa i händerna och göra små kringlor med namn och grannlåter på åt sig sjelfva och syskonen, och allt är så förinnerligt roligt. De baka kaka till gamla mormor, som lofvat dem julklapp, om de äro snälla och lydiga och som nog skall bestå dem en liten saga på köpet sjelfva julafton. : Julgranen få de försaka, det är blott i staden och i prestgården som råd är att bestå sig med julgran; kanske klockaren också kan skaffa sig en, men då skall det vara en riktigt förnäm klockare och bara en liten gran, som kan ställas i hörnet af rummet, ty klockarens inkomster tillåta honom icke att behänga granen med konfekt i skålpundtal, icke heller är han road af att dansa kring en sådan, då han tänker på sina små inkomster och sina lappade stöflor. Men ynglingen och flickan, de tänka icke på några skomakareräkningar, de äro lyckliga sålänge far och mor lefva och sträfva för dem; de tänka blott på de många jullekarne och dansnöjena, och derför går det som en dans med hvad de hafva för händer. Ingenting kännes dem tungt och mödosamt dagarne före jul; de fröjda sig öfver hvad som komma skall, och i medvetande om att få roligt äro de lyckliga. Tjenstegossen och tjensteflickan äro icke mindre lyckliga, då julen nalkas. De veta då att de få frihet en eller ett par dagar för att besöka sina gamla föräldrar, som bo borta i det fattiga torpet och som aldrig hafva någon större glädje, än då de se sina barn ikring sig. Det händer icke mer än på sin höjd en gång om året att detta nöje förunnas dem, och hvem kan då undra om föräldraglädjen för ett ögonblick kör fattigdomsbekymren på dörren? Ett hem är dock ett hem, för den fattige som för den rike. Kanske händer det likväl att backstugusittaren känner sig nöjdåre och tacksammare, då han får samla sina kycklingar i sin torftäckta hydda, om han än icke har några läckerheter att bjuda dem på, än den rike, som kan bjuda de sina i tapetserade salonger ;de kostligaste rätter; och kanske den, som utgått från torparekojan, återvänder hellre dit, då han blott vet sig blifva kärleksfullt och vänligt emottagen, än den, som utgått från ett mera förmöget hem, men som blir kärlekslöst bemött, då han någon gång: åter träder in i sin barndoms och sina minnens tempelgårdar. Sålunda är man vid jultiden å ömse sidor belåten -—i den rike mannens hus. Slagten -har gått bra, färskölet fräser högt öfver bräddarne då man slår i glasen, och hvad det fina brödet angår, är det så vackert alltsammans, att matmodren tycker det nästan vara synd att skära en kaka och är för resten tvehogse om hvilken sort hon skall börja med, ty hon har icke mindre än fyra a fem sorter att välja emellan. Men stöket är nu förbi, allt är putsadt och blankt, familjefadern sätter sig nyrakad och högtidsklädd ien mjuk länstol bredvid sin husru; och de äro lyckliga som för tjugo år sedan, ty allt har gått dem väli händer. Högtiden inträder. Det börjar ringa i kyrktornet. : Klockörnas ljud klingar så vackert i den smällkalla vinterqällen och en helig tystnad råder i nejden. Men tystnaden afbrytes. Dörren öppnas och en liten trasvarg visar sig i öppningen. Det är ett af dessa samhällets olycksbarn,