Slägtfejden
eller
En arftagerskas sjelf-biografi.
(Forts. från föreg. n:0.)
— Nu är hon sämre igen, fröken, hviskade
John, då han hjelpte mig upp i åkdonet. Det
har varit flera bud hit under loppet af några
timmar, för att fråga, om jag icke kommit till-
baka; och de här fyra hästarne, som nu äro
förspända, i stället för dem vi fingo på Ellers-
lie, äro de bästa springare, som finnas på Wold,
och ha blifvit skickade oss till mötes, för att
det skulle: gå raskt.
— Det var väl att ni kom, ropade vaktkar-
len, då åkdonet rullade in genom stora porten
till mina. fäders borg.
En. minut :sednare befann jag mig i ett rum
å nedre botten i den gamla byggnaden. Hvem
kom in till mig först, om icke Mary?
Hennes, tårar runno ymnigt, då hon utbrast:
— 0! fröken Bell, hon är så sjuk, så sjuk
— och hon längtar efter er. Kom, kom ge-
nast... den här vägen.
Jag. följde henne, och efter att ha passerat
åtskilliga rum, korridorer och trappor, inträdde
jag i den sjukas sängkammare.
Min moster låg icke, hon satt ombäddad med
kuddar i en stor, magnifik säng; hon var till
den grad mager i ansigtet att hon, som förr
varit så skön, nu erinrade om ett skelett, och
-hennes ögon lyste af denna onaturliga glans,
som febern framkallar.
Vihemnes sida, öm och tyst, stod fru
Aylmet; sjelf. Här och der i rummet sågos
tjenare äf-båda könen.
Knappt. hade min moster varseblifvit mig,
förrän hot utsträckte sina armar och utropade,
under. det att jag sprang fram, föll på knä invid
sängen. .ochrlutade mitt hufvud mot hennes bröst:
— Mitt barn! mitt,barn! Isa! Isa!... Jag