Slägtfejden eller En arftagerskas Ssjelf-biografi. (Forts. från föreg. n:0.) Det hven i trädens toppar, och dock tyckte jag mig en eller ett par gånger höra ljud nedanför mitt fönster, som icke kunde härröra af stormen. Men jag tillskret dessa ljud min uppjagade inbillning, och gick slutligen, uttröttad och bedröfvad, till sängs. Huru länge jag sof, vet jag icke; förmodligen var det blott några få minuter. Jag väcktes plötsligen ur min slummer af hviskande röster, och öppnande mina ögon, blef jag vid skenet af ljuset, hvilket jag lemnat brinnande på nattduksbordet, varse tvänne män, som höllo på att granska mina armband. Bådas ansigten voro till en del undanskymida; men ljuset föll på deras kläder, och af dessa såg jag att de voro ziguenare. De talade sakta med hvarandra, synbarligen förlitande sig på min djupa sömn. En stund klappade mitt hjerta så våldsamt, att jag icke kunde uppfatta hvad de sade. Sedan jag hunnit i någon mån bemästra mina upprörda känslor, ändrade tjufvarna ställning, hvarigenom deras ansigten blefvo i sin helhet belysta. Det var nära att jag hade uppgifvit ett ljudeller, om icke Paul, vid e!dljus till den grad ifall han redan varit död, sknile ha trott mig se hans vålnad, Darrande af rädsla och förvåning låg jag några minuter, utan att veta hvad jag skulle göra eller tänka. Men i en hast fick jag en id6; och den ena tanken ledde till den andra.