Och hon fortfor att bedja ända till dagningen — Mitt älskade barn, sade hon då, hvad ha du drömt i natt? — Om jag säger det, blir du återigen ond. — Säg det ändå! inföll modren. Säg det ändå! — Jag drömde att en hög herre kom hit med sett talrikt följe och friade till mig. Han åkte i en gyllene vagn och hade med sig åt mig en -klädning af guldspetsar. Och när jag sedan inträdde i kyrkan såg folket ingen annan än mig. Modren sammanknäppte sina händer; dottern hoppade halfklädd ur sängen och begaf sig in i en annan kammare för att undvika den lexa hon väntade, men som föreföll henne ledsam att :åhöra. Samma dag körde tre vagnar in på gården: en af koppar, en af silfver och en af guld; den första med två hästar, den andra med fyra, den tredje med åtta, alla med seldon af perlor och guld. Från kopparoch silfvervagnen nedstego pager i röda byxor samt gröna tuniker och dolmor; ur guldvagnen nedsteg en ståtlig ädling, helt och hållet klädd i guld. Han inträdde i huset, böjde ett knä mot marken och anhöll hos modren om Marienkas hand. Hvilken ära! tänkte den stackars qvinnan. — Se der min dröm besannad! sade Marienka; du ser nu, mamma, att jag nu som alltid fick rätt och du orätt. Derpå sprang hon in i sin kammare för att Ibinda förlofningsbuketten, hvilken hon sedan, :med ett strålande leende, räckte åt den vackre riddaren såsom underpant på sin tro. Å sin sida satte den vackre riddaren på hennes finger en ring, hvars sten gnistrade som stjernorna, och bjöd henne ett diadem af guld samt en -klädning af gyllene spetsar. Pen högmodiga flickan gick att kläda sig till wWigsel-ceremonien. Modren, fortfarande orolig, frågade fästmannen: : — Min gode herre, hvad slags bröd har ni :att bjuda min dotter? -— Hos oss, sade han, är brödet af koppar, af silfver eller af guld; hon får sjelf välja. — Hvad vill detta säga? tänkte modren. Marienka oroade sig ej öfver någonting; hon återkom, bländande som solen, mottog sin trolofvades hand och begaf sig till kyrkan, utan att ens begära sin mors välsignelse. Man lät den stackars qvinnan bedja vid ingången till kyrkan, och då Marienka steg upp i vagnen afreste hon utan att ge sin mor en blick, utan att ens säga henne farväl. De åtta hästarne fara af i galopp, tills de anlända till en ofantlig klippa, i hvilken är en öppning stor som en stadsport. Hästarne fördjupa sig i mörkret, marken darrar, klippan störtar tillsammans med ett förfärligt dån. Den unga bruden fattar sin makes hand. — Frukta ingenting, min sköna, det blir straxt ljust. I ett nu börja tusentals lågor fladdra rundt omkring. Det är bergets dvärgar, som med facklor i händerna komma för att mottaga sin husLonde, bergkungen. Marienka förstod då hvem hennes man var. Men han måtte nu vara ett godt eller ondt väsende, var han i alla fall så rik, att bruden med gladt sinne gick sina nya öden till möses. Utkomna ur mörkret, for man fram genom blygråa skogar och berg som sträckte sina hemska färglösa toppar ända upp emot skyarne. Tallar, bokar, björkar, ekar, klippor, allt var af bly. Efter skogen vidtog en stor äng, der gräset var af silfver; längst borta på denna äng reste sig ett gyllene slott, inlagdt med diamanter och rubiner. Der utanför stannade åkdonet; bergkungen räckte handen åt sin brud med dessa ord: — Min sköna, allt detta tillhör dig! Hvem blef förtjust om icke Marienka? Men man gör ej en så lång resa utan att bli hungrig. Det var alltså med en viss belåtenhet hon såg dvärgarne duka ett bord, der allt blixtrade af guld, krystall och ädla stenar. Man serverade de underbaraste födoämnen, förrätter af smaragder, stekar af guld på fat af silfver. Alla förtärde deraf med god matlust, utom bruden, som bad sin make om litet bröd. — Servera kopparbrödet! sade bergkungen, Marienka kunde icke äta deraf. — Servera silfverbrödet! återtog han. Marienka kunde icke äta deraf. — Servera guldbrödet, sade han slutligen. Icke heller detta kunde Marienka äta. — Min sköna, sade bergkungen, jag är mycket ledsen, men hvad skall jag kunna bjuda dig? Vi hafva intet annat bröd. Den unga makan brast i tårar, hvarvid henes make började skratta öfverljudt; hans hjerta så väl som hans rike var af metall. — Gråt, om du så behagar! utropade han, nen det tjenar till ingenting. Hvad du önskat var du vunnit. At det bröd du sjelf valt! Sålunda måste den rika Marienka framsläpa itt lif i slottet, döende af hunger, förgäfves söcande en ört eller en rot att stilla de qval som örtära henne. Gud har hört henne för att straffa 1enne. Tre dagar om året, vid den tid då jorden ppnar sig för att emottaga det lifgifvande regu om Gud sänder, återkommer Marienka till jorlen. Höljd i trasor, blek och tärd, går hon tigande från dörr till dörr, mer än lycklig när nan kastar till henne några smulor och när hon f någon fattig usling får som almosa emottaga vad com fattar 3 hannac mullana aclatt. An Te bod rv LK mA mm tU