— Nej, ehuru jag älskar honom innerligt, så-
som vore jag hans syster. Och hvad det vid-
kommer att jag tror honom, tillade hon, 1 det
hon stolt upplyftade sitt hufvud, så får jag upp-
lysa er, att han aldrig yttrat en osanning. Jag
skulle tro honom, om han sade att ett träd vore
en fogel.
— Det var märkvärdigt, må jag tillstå.
— Jo, ser ni, jag skulle åtminstone veta att
han för sin det uppfattade trädet såsom en fo-
gel. Men detta är onyttigt prat, och tiden ha-
star. Vill ni komma?
— Hvart?
— Till honom.
— I York?
— Ja.
— Hvad skulle det tjena till? Jag kan ju i
alla fall icke göra någonting för honom.
— Öfvertala honom att säga, huru det för-
håller sig med det brott, hvarför han lider.
Om han blott bekänner hvem som har begått
dådet. .
— Jag förstår er icke. Jag har ej ens reda
på hvad han är anklagad för.
— Jo, för att ha röfvat och nästan mördat
en gammal qvinna i närheten af Ripon.
— Förfärligt! Och ni vill att jag skall upp-
söka honom? Å
— Ja, derföre att; han är oskyldig.
mig!
— Huru tycker ni, jag skall kunna det? Han
har undergått ransakning; om han icke är sa-
ker till brottet, hvarför bevisade han då icke
sin ld?
O, tro
icke ville tala, icke ville för-
råda de Så var det; men låt mig
berätta det vidare på vägen; ty vi ha ingen tid
att förlora.
Hon tog några steg framåt; men då hon vände
sig om och fick se att jag stod orörlig qvar