Släszstfejden
eller
En arftagerskas sjelf-biografi.
(Forts. från n:o 901.)
Jag bad derför Betty och Fulke iakttaga
tystnad i afseende på hennes närvaro och skyn-
dade att uppsöka henne.
Aldrig har jag sett en vackrare uppenbarelse.
Hennes rika lockar nedföllo i vild oordning kring
skuldrorna, och i hennes stora blåa ögon glitt-
rade tårar, som ännu mera förhöjde deras un-
derbara glans.
— OQO! ni kommer således — men huru länge
har ni icke låtit vänta på er! utropade hon:
Jag trodde. ni icke ville hörsamma kallelsen,
9 han påstod att ni bestämdt skulle göra
et. ,
— Han! Hvem?... Hvem har skickat er?
— Tyst, tyst! Kom hitin, der ingen menniska
kan höra 0ss.
Och fattande min hand, förde hon mig in uti
lusthuset, under det jag upprepade min fråga.
— Paul -- den käre, dyre Paul, utbrast hon
och tycktes blifva ännu mera rörd.
— Hvad! Madges dotterson? Han sitter ju i
fängelse för något förfärligt brott, som...
— Ja, men han är oskyldig .-.- alldeles full-
komligt oskyldig, derom kan ni vara öfvertygad.
Ni vill väl 0 mina ord?
— Jag skulle önska att jag kunde det; men
... Om han ort något ondt, vore han väl
ieke insatt i else. .
— Visst I un gjort ondt, mycket, mycket
ondt, men 3 det som de beskylla honom för.
— Huru kan ni veta det?
— Han säger så sjelf. -
— Och ni tror honom?.. Han är ju icke er
hrar? .