Släszstfejden eller En arftagerskas sjelf-biografi. (Forts. från n:o 901.) Jag bad derför Betty och Fulke iakttaga tystnad i afseende på hennes närvaro och skyndade att uppsöka henne. Aldrig har jag sett en vackrare uppenbarelse. Hennes rika lockar nedföllo i vild oordning kring skuldrorna, och i hennes stora blåa ögon glittrade tårar, som ännu mera förhöjde deras underbara glans. — OQO! ni kommer således — men huru länge har ni icke låtit vänta på er! utropade hon: Jag trodde. ni icke ville hörsamma kallelsen, 9 han påstod att ni bestämdt skulle göra et. , — Han! Hvem?... Hvem har skickat er? — Tyst, tyst! Kom hitin, der ingen menniska kan höra 0ss. Och fattande min hand, förde hon mig in uti lusthuset, under det jag upprepade min fråga. — Paul -den käre, dyre Paul, utbrast hon och tycktes blifva ännu mera rörd. — Hvad! Madges dotterson? Han sitter ju i fängelse för något förfärligt brott, som... — Ja, men han är oskyldig .-.alldeles fullkomligt oskyldig, derom kan ni vara öfvertygad. Ni vill väl 0 mina ord? — Jag skulle önska att jag kunde det; men ... Om han ort något ondt, vore han väl ieke insatt i else. . — Visst I un gjort ondt, mycket, mycket ondt, men 3 det som de beskylla honom för. — Huru kan ni veta det? — Han säger så sjelf. — Och ni tror honom?.. Han är ju icke er hrar? .