honom och svarta Madge, emedan han ville följa
en man, som hon visste vara dålig, och som der-
före, enligt hennes tanke, skulle förleda honom
till att begå onda handlingar. En dag gick han
bort med sin nye vän och kom icke tillbaka på
en hel vecka. Då fick han så mycket bannor af
sin mormoder att han blef förargad, lemnade
ziguenarnes lägerplats och syntes icke vidare till.
Man hörde ingenting af honom, förrän underrät-
telse kom att han satt fängslad i York.
Den stackars Madge blef då förtviflad, ty hon
älskade honom högt, och begaf sig till staden, för
att uppsöka honom. Men ehuru hon, med den
kännedom hon hade om hans karakter, var fast
öfvertygad om att han icke kunnat begå det brott,
för hvilket man anklagat honom, var hon dock
icke i stånd till att förmå honom att lemna en
enda upplysning som kunde leda till upptäckande
af sakens rätta sammanhang. Han tog henne i
famn och bad henne om förlåtelse för alla de
sorger, han tillskyndat henne, samt förklarade
sig vara fullkomligt oskyldig i afseende å den
brottsliga gerning, för hvilken han led; men det
var också allt.
Då Madge såg att hon icke kunde öfvertala
honom att säga hvem den skyldige var, skickade
hon bud till herr Cunningham, med begäran om
ett möte och sammankallade desslikes hela zigue-
nårbandet, för att, om möjligt, utröna sanna för-
hållandet.
— Men innan Bon skiljdes från Paul, tillsade
hon honom, fortfor Amy, att han, ifall hon icke
skulle lyckas rädda honom, borde skicka detta
papper till er, som redan förr frälst hans lif och
utan tvifvel skulle finna utvägar till att göra det
ännu en gång.
— Jag! Huru kunde hon tro så? Jag har
ingen makt, jag kan ingenting göra för honom,
s (Forts.)