Ziguenarbandet vistades endast en kort tid af
året i den trakt, der Amys fosterföräldrar bod-
de; men det återkom ordentligt hvarje år i sam-
ma månad och den lilla flickan sörjde lika djupt,
när de gingo bort, som hon gladdes när hon kunde
vänta dem tillbaka.
Pauls moder dog, under det de uppehöllo sig i
närheten af Amys bostad. Då intogs han af djup
sorg och hans väninna gjorde allt för att trösta
honom. När bandet bröt upp, för att begifva
sig till en annan ort, kunde hon icke skiljas från
honom, utan följde med. Paul gömde henne, och
ingen blef henne varse, förrän; det var för sent
för henne att återvända. Hon fick då göra zigue-
narne sällskap och ströfvade omkring land och
rike i fem år.
Emellertid förlorade hennes fader sina öfriga
barn och försökte återfinna Amy. Detta lycka-
des honom, och hon lefde en tid i sitt ursprung-
liga hem, men vantrifdes der. Alla skrattade
åt henne för hennes skick och fasoner, som blott
alltför mycket vittnade om att hon lefvat bland
ziguenare, och hon uppsökte åter svarta Madge
och Paul.
Men när hennes stjufmoder dött och fadren
stod ensam i lifvet lät han för andra gången hem-
ta henne till sig, och genom ett vänligt bemötande
samt genom att bibringa henne kunskaper om
rätt och orätt lyckades han qvarhålla henne i
hemmet. Då Paul blef insatt i fängelse, bad hon
att få helsa på honom och hennes begäran blef
bifallen.
Hvad honom angår, var han, enligt Amys ut-
sago, en gosse med karaktersfasthet samt der-
jemte varmhjertad och ädelmodig. Han ville
gifva allt hvad han egde till en annan, som be-
höfde det bättre än han, eller ådraga sig de stör-
sta bekymmer för att tjena andra; men ändock
hade han ett obändigt lynne och tyckte om att
gå sin egen väg. Många trätor egde rum mellan