PE RV
unna icke —, som, om än icke öppet, dock all-
begär Rom till sin hufvudstad. Hvilket af
sa tre vi kunna icke skall gå segrande ur
iden, det måste vi öfverlemna i en högre doma-
es händer.
ANSLAG MOT PÅFVENS LIF.
En väl underrättad korrespondent i Rom skrif-
er följande: Förutom det mycket omtalade fyn-
let af krut i ett lasarett, som I. helighet ämnade
;esöka, har den påfliga polisen nu ytterligare vid
mn högtidlig själamessa, som hölls i Lateran-
syrkan, gjort en fångst af sju mazzinister, hvilka,
oeväpnade med bomber, hade infunnit sig i kyr-
n men nu i fängelset afbida sitt straff. De voro
klädda såsom utlänningar; någre af dem skola
också verkligen vara det och denna omständighet
tillskrifver man den mot fremlingar nu vidtagna
oerhördt stränga, åtgärden, att utvisa dem ur
staden, derest de icke inom tre dagar efter sin
ankomst kunna legitimera sig. För att göra den
alltmera kring sig gripande ängslan och misstron
så mycket värre, gå allehanda rykten om, att
de revolutionära skola hafva underminerat flera
af de större teatrarna; ingen revolutionär romare
visar sig, till åtlydnad af revolutionskomitens be-
fallning, numera på förlustelseställena och de påf-
ligt sinnade våga knappast gå dit af fruktan för
att blifva sprängde i luften. Likaså vill man
veta, att, änskönt saken blifvit nedtystad, den
påfliga geni-kåren upptäckt en mina invid Vati-
canen, och så mycket är säkert, att krigsdeparte-
mentet ansett nödvändigt att på flera hundra al-
nars afstånd omgifva hela denna väldiga byggnad
med vakter, hvilket tyckes antyda att det
nämnda ryktet eger grund.
UTDRAGUR ETT BREF FRÅN ROM.
Fransmännens afmarsch härifrån hade mycken
likhet med deras inmarsch. Samma dystra ut-
tryck hvilade på allas ansigten och nedslagne
följde soldaterna musikens lifvande toner, un-
der det att romarne tillropade dem hånande
ord och hotelser; endast få ekipager följde dem
på väg och vid jernbanstationen föreföll ett sorg-
ligt upppträde, som kostade en karl lifvet. En
ung, vacker underlöjtnant bar i knapphålet en
blomma och några lagerblad — förmodligen en
gåfva af någon älskarinna — sammanknutna med
ett band i de franska färgerna. Sedan han hade
ordnat soldaternas instigande i jernbanvagnarna
och just då han sjelf skulle stiga in, rusade en
arbetare fram mellan honom och vagnen och
ryckte buketten ur knapphålet med orden In-:
gen fransman skall medtaga lager från Rom,
der de hafva utgjutit dess barns blod. Löit-
nanten ryckte i sin ordning sabeln ur baljan, men
innan han hann lyfta den mot sin angripare, stack
denne honom med sin dölkivenstra armen, hvil-
ket angrepp fransmannen besvarade med ett
hugg mot arbetarens nakna hals, hvilket träf-
fade så olyckligt, att pulsådern afskars och man-
nen förblödde, innan dem förvirring, som upp-
stod, ännu hunnit lägga sig. Sorgliga scener, så-
dana som denna, äro väl egnade för att här upp-
hetsa sinnesstämningen, som med hvarje dag,
man förgäfves väntar på ett verkligt närmande
till lösningen af den brännande frågan, blir allt-
mera spänd. Förutom revolutionskomiten, hafva
mazzinisterna börjat att bearbeta Rom, och detta
våldsamma parti tillskrifver man förnämligast de
brottsliga anslag, hvilka på sednaste tiden blif-
vit uppdagade. Den allmänna förföljelsen från
regeringens sida mot alla liberala, till och med
dem, hvilka utan att hafva deltagit i revolutio-
nära handlingar äro kände såsom frisinnade män,
förorsakar en dagligen tilltagande utvandring.
Endast härifrån Rom skola 3,000 vara utflytta-
de och från Velletri 600. I allmänhet äro flyktin-
garne temligen välburget folk; denna omstän-
dighet, i förening med den fullkomliga bristen
på resande, hvilka eljest om vintrarne bruka öf-
versvämma Rom och hvilkas uppehåll här sätter
lifi den, hvad omsättning beträffar, fattiga staden,
har icke litet bidragit till att göra den här rå-
dand2 dyra tiden ännu mera tryckande och till
att ännu mera föröka oron i sinnena. Detfinnes
knappast något land i Europa, der den fattige
mannen är mera anspråkslös med hänseende till
sin föda, än i Italien; har han blott dagligen
ett stycke groft bröd, som innehåller mera kli
än kärna, och en hvitlök samt sin polenta eller
en portion macaroni på söndagen, knotar han
icke, utan lefver förnöjsamt derpå, och hoppas,
att den heliga Guds moder nog en gång skall
sända honom bättre dagar, som han dock trots
allt släp och arbete icke skall uppnå; man må-
ste lär antingen gripa till tiggarstafven eller
näfrätten. Derför hafva flere köpmansbodar blif-
vit stormade; personer hafva blifvit öfverfallne
på aflägsna ställen och tiggarnes antal har för-
ökats otroligt. Dessa tiggare utpressa med
naiv oförskämdhet sin skärf af hvar och en,
och icke minst af presterskapet, som de förfölja
och formligen tvinga till att friköpa sig från
dem. Jag var i dag vittne till, huru en sådan
der svärm förföljde kardinal Antonellis vagn, då
den höge prelaten for upp till påfven. Hans
eminence satt efter vanligheten till utseendet
fördjupad i sin bönbok — det ena skall göras
och det andra icke försummas, hvarför presterna
i allmänhet nyttja den tid, då de åka ut, för att
göra ifrån sig det dagliga antalet böner och ro-
senkransar — märkte alls icke de trägna väd-
jandena till hans godhjertenhet. Men vid bron
een Kv RESRNERT
Ziguenarbandet vistades endast en kort tid af