på samma plats som förut, ropade hon i en på
en gång ifrig och klagande ton:
— Ni vill väl komma? Eller är ni nog grym
att lemha honom åt hans öde och låta ho-
nom dö?
— Min stackars flicka, ni glömmer att jag
ingenting vet angående de förhållanden, som
intressera er så mycket. Det enda jag för-
nummit är, att en ziguenargosse blifvit öfver-
bevisad om att ha begått ett stort brott, hvar-
till ni säger att hån är oskyldig, under det att
tolf förståndiga män, efter noggrann pröfning
af omständigheterna, kommit till en motsatt
åsigt. Hvad har ni för bevis på att de missta-
git sig och att ert påstående är riktigt?
— Hans ord. Ni ler, emedan ni icke känner
honom. 0, om ni kunde höra honom tala sjelf!
— Jag vill heldre höra er. Sätt er ner här
och berätta allt hvad ni har er bekant angå-
ende er vän Paul, samt huru ni lärt känna
honom.
— Jag skall göra er till viljes, men låt mig
stå; ty jag kan icke hvila mig, medan han är
så olycklig.
Af den borättelse, hon nu afgaf och som icke
torde vara af det intresse för läsaren att jag
bör, återgifva den fullständigt, vill jag endast
här omtala det hufvudsakligaste.
Flickan fihette Amy. När hon var ett iitet
barn, gifte hennes far om sig, och på stjufmo-
drens inrådan blef hon skickad från föräldra-
hemmet till ett fattigt folk, som åtog sig att
mot betalning fostra upp henne. Förmodligen
voro hennes vårdare klent betalda; ty ingen
brydde sig om henne, utan hon fick springa
omkring i nejden, när och huru hon behagade.
Under sina utflykter formerade hon bekantska-
per, med hvilka hon lekte, och bland dessa var
Paul, för hvilken hon genast, då hon fick se
honom, fattade den innerligaste tillgifvenhet.