skall ni för någon, icke ens för er man, förråda orsaken till er flykt ifrån Ellerslie? —Jag har redan gifvit er mitt löfte, och jag upprepar det ännu en gång: aldrig skall någon dödlig veta, hvad som försiggick denna natt. — Jo, verlden skall veta det utaf mig, på det att ert rykte må bli återupprättadt. Var tyst! utropade han, då han såg att jag ville göra invändningar; låt mig åtminstone verka något godt, innan jag dör. Kommen hit alla, och ni, doktor, gif mig styrka under fem minuter — en billig begäran, eller huru, af en person, som för två timmar sedan åtnjöt full lifskraft... Hvem är ni? — Lady Anne Sommerset. — Moder till den man, hvilken, efter hvad ryktet säger, kommer att gifta sig med Isabella? — Ja. — Än han sjelf — hvar är då han? — Här, sade en röst tätt invid mig. Jag såg mig förvånad om och varseblef majoren, hvilken med några ord underrättade mig att han ett par ögonblick förut ankommit till stället. — Det är bra, vi träffas såsom gamla bekanta, Sommerset, ehuru vi vid vår sista sammanvaro föga anade att vi nästa gång skulle mötas under sådana här förhållanden. Men tiden flyr, och jag måste skynda mig. Vi känna hvarandra väl; och ni åtminstone skall derföre icke blifva förvånad, när ni får höra att Isabella Neville, min stjufdotter, med hvilken jag hört att ni är förlofvad, flydde från Ellerslie, för att rädda sitt lif, efter hvilket jag under månader traktade och slutligen försökte på en gång taga genom att tillblanda en giftdryck åt henne. — Omöjligt! ban yrar, ropade alla, utom Betty och herr Ryland, hvilka med ögonen