tidningarne spriddes till den stackars landsflyktingens kunskap och gjorde honom så angelägen att få ännu en gång återse Frankrike: Mycket af hvad jag nu berättat; fingo vi veta af general Morrissier; det öfriga omtalade herr och fru de 8:t Foix, då de någon tid sednare; när den merberörda rättegången blifvit afgjord till deras förmån; gjorde ett besök i England med sin förtjusande dotter. Emellertid fortfor jag oafbrutet att brefvexla med Fulke: Det beslöts att lady Anne och jag skulle lemna London och fara till Monkslade; om hvilket beslut jag naturligtvis underrättade min broder; Af honom fick jag till min stora öfverraskning det svaret att herr Cunningham oförmodadt gifvit befallning om att familjen skulle återvända till Ellerslie; ehuru han sjelf ämnade qvarstanna i hufvudstaden. DVi ha icke den ringaste id om skälet för denna plötsliga förändring i den uppgjorda planen; skref Fulke; Min far har; såsom du vet; hyrt våningen för hela säsongen; oeh alla tjenarne på Ellerslie ha blifvit kallade hit; men London; som jag alltid funnit otrefligt; skulle bli det i ännu högre grad, sedan du rest härifrån; och derföre är jag rätt glad åt att jag får fara åter till mitt gamla hem. Jag hoppas att du icke ämnar upphöra att skrifva till mig, ehuru vi komma att bli längre skiljda från hvarandra. Dina bref äro min enda glädje; ty ehuru min helsa nu är bättre än den var, när jag hade dig i min närhet, känner jag mig så beklämd — det tyckes mig som hotades jag af en förfärlig olycka, Jag vet att det är dår