Ett nattäfventyr.
Hvem är väl det, som så försigtigt glider
I tysta natten nedåt stranden till?
Min Gud! Ur knytet som hon bär — det qvider.
Ett barnamord? . Jag henne följa vill.
Se! Hvilka blickar spanande hon sänder,
Liksom af rädsla, ikring gator, gränder.
Hjelp! Himmel! Hon om hörnet viker af;
Måntro ej böljan skall bli barnets graf?
Jag smög mig efter, ty nu var det gifvet,
Att brottets demon sig ett offer fått.
Jag fattar mitt beslut att rädda lifvet,
Det lif, som hon, den arma, har försmått.
Jag skyndar fram af dessa tankar ledd,
Men fasa! Der i strömmens kalla bädd )
Det arma offret redan hamnat har,
Och jag af häpnad — stod der mällös qvar.
Men qvinnans arm jag hastigt grep och sade:
Säg, odjur! Säg! Hvad är det du har gjort!
Men hvilket svar — det jag ej väntat hade;
Hon skrattade, som man en dåre sport...
På ögonblicket var jag iv — — och knytet
Jag hade med mig upp — — men bytet..-
Ja, du min skapare, ett sådant spratt:
Det var en liten tjock och knubbig — — katt...
Klåpis: