sedan förtviflat; och så beslöt han sig indtliger att gifva efter för doktorns vilja. Det begärda anskaffades; det nya och ovanliga verkade lifvande på dottern, och så satt hon der vid den bestämda tiden; simpelt och tarfligt påklädd: Läkaren gaf henne armen och lemnade huset; under det fadern; förundrad och bestört; såg efter dem genom fönstret. När de voro utkomna, sade doktorn: Vi gå i dag icke långt: På nästa gata vek han af i ett hus genom portgången in på gården, och der uppstego de i halfmörker för två trånga trappor: De trädde in i rummet hos en familj; bland hvilken fattigdom och sjukdom sedan lång tid voro hemmastadda: Modern, en enka; var sängliggande sjuk; barnen med sina tärda ansigten stodo omkring henne; och den yttersta nöd rådde i hela rummet. Doktorn ordinerade, tröstade och gaf af egna medel: Hans följeslagerska; som aldrig i sin lefnad sett något dylikt, stod med vidöppna ögon; men älven hjertat öppnade sig. I det hon åter fattade sin ledares arm; såg hon honom friskt i ögonen och sade: Men; doktor, här måste dock min fader bjelpa! Och dervid for en rodnad och ett lif öfver hennes ansigte; som man ej på länge sett. — Ja; bed honom derom! — Nu gå vi till ett annat ställe, sade doktorn sedan de nedkommit utför trapporna: — Jag går med! Der var åter nöd i annan gestalt; och den klappade åter på hjertat. Sedan förde doktorn sin patient hem; På den orolige fadrens frågor, huru långt de hade gått och huru det aflupit; svarade hon knappt. Hon började straxt: Fader; jag har sett stor nöd; och du måste hjelpa: Och derpå började hon berätta; När fadern såg dessa lifstecken hos sist barn; gaf han gerna af sina penningar. Men doktorn hade åter sina bestämda förordningar. — Allt, hvad de fattiga menniskorna skola hafva, måste ni sjelf föra dit; en tjenare kan bära det, men ni går med; Ni får icke gifva några penningar, endast medikamenter; kläder och lifsmedel. Ni får aldrig ge familjen mycket på en gång; icke förråd för mer än en vecka; Patienten iakttog dessa föreskrifter med myccen ifver och samvetsgrannhet: Hennes hjerta com i rörelse; hon fick åter intresse för något; on lärde att älska; bedja och fröjda sig. Hon vörjade komma ut ur sitt eget jag. Skyggheten ör luft och väder och vind var snart bruten; Ton gick sina vägar — och doktorn förde henne å ännu flera — i alla väder; Hennes simpla lrägt blef hennes tillfriskningsklädnad:; ZLäkarejelp i ordets egeniliga betydelse bref sedan också ennes nöje. — Så blef den sjuka först sjukvårerska; sedan en frisk menniska; och sedan med iden en from och duglig hustru, som; så länge on lefde, med glädje uppsteg för de mörka rapporna i de trånga gårdarne, der hon uppökte dem, hvilka behöfde tröst och bjelp. Hon brukade säga: Der jag började få helan till kropp och själ; dit vill jag också ända Il slutet bära mina tackoffer: XXX KK KO OO OO RU OR KOR OO OK RO OO O )IRRIIIIR IR