sedan förtviflat; och så beslöt han sig indtliger
att gifva efter för doktorns vilja. Det begärda
anskaffades; det nya och ovanliga verkade lif-
vande på dottern, och så satt hon der vid den
bestämda tiden; simpelt och tarfligt påklädd:
Läkaren gaf henne armen och lemnade huset;
under det fadern; förundrad och bestört; såg ef-
ter dem genom fönstret. När de voro utkomna,
sade doktorn: Vi gå i dag icke långt:
På nästa gata vek han af i ett hus genom
portgången in på gården, och der uppstego de
i halfmörker för två trånga trappor: De trädde
in i rummet hos en familj; bland hvilken fattigdom
och sjukdom sedan lång tid voro hemmastadda:
Modern, en enka; var sängliggande sjuk; barnen
med sina tärda ansigten stodo omkring henne;
och den yttersta nöd rådde i hela rummet.
Doktorn ordinerade, tröstade och gaf af egna
medel:
Hans följeslagerska; som aldrig i sin lefnad
sett något dylikt, stod med vidöppna ögon; men
älven hjertat öppnade sig. I det hon åter fat-
tade sin ledares arm; såg hon honom friskt i
ögonen och sade: Men; doktor, här måste dock
min fader bjelpa! Och dervid for en rodnad
och ett lif öfver hennes ansigte; som man ej på
länge sett.
— Ja; bed honom derom!
— Nu gå vi till ett annat ställe, sade dok-
torn sedan de nedkommit utför trapporna:
— Jag går med!
Der var åter nöd i annan gestalt; och den
klappade åter på hjertat. Sedan förde doktorn
sin patient hem; På den orolige fadrens frågor,
huru långt de hade gått och huru det aflupit;
svarade hon knappt. Hon började straxt: Fa-
der; jag har sett stor nöd; och du måste hjelpa:
Och derpå började hon berätta; När fadern såg
dessa lifstecken hos sist barn; gaf han gerna af
sina penningar. Men doktorn hade åter sina be-
stämda förordningar.
— Allt, hvad de fattiga menniskorna skola
hafva, måste ni sjelf föra dit; en tjenare kan
bära det, men ni går med; Ni får icke gifva
några penningar, endast medikamenter; kläder
och lifsmedel. Ni får aldrig ge familjen myc-
ket på en gång; icke förråd för mer än en
vecka;
Patienten iakttog dessa föreskrifter med myc-
cen ifver och samvetsgrannhet: Hennes hjerta
com i rörelse; hon fick åter intresse för något;
on lärde att älska; bedja och fröjda sig. Hon
vörjade komma ut ur sitt eget jag. Skyggheten
ör luft och väder och vind var snart bruten;
Ton gick sina vägar — och doktorn förde henne
å ännu flera — i alla väder; Hennes simpla
lrägt blef hennes tillfriskningsklädnad:; ZLäkare-
jelp i ordets egeniliga betydelse bref sedan också
ennes nöje. — Så blef den sjuka först sjukvår-
erska; sedan en frisk menniska; och sedan med
iden en from och duglig hustru, som; så länge
on lefde, med glädje uppsteg för de mörka
rapporna i de trånga gårdarne, der hon upp-
ökte dem, hvilka behöfde tröst och bjelp.
Hon brukade säga: Der jag började få hel-
an till kropp och själ; dit vill jag också ända
Il slutet bära mina tackoffer:
XXX KK KO OO OO RU OR KOR OO OK RO OO O )IRRIIIIR IR