Brof från Norrland. Skellefteå den 26 nov. 1867: Eländet här upp? är redan rysligt och bli väl än värre. Tiggare ströfva hoptals; utsvultn och bleka som döden. Fattigvårds-styrelsen åtgärder äro, såsom härstädes alltid varit hän delsenv; ytterst lama och vittna om en lojhet hvars like ingen; som ej sjelf sett saken pi närmare håll, kan föreställa sig. Fattigvårds styrelsen har dock ieks göra med förvaltninger och utdelningen af de frikostigt skänkta med len, utan har detta uppdrag lemnats åt en s. k undsättningskomite, bestående af kommunal stämmans ordförande, komministera O. Norr man såsom president, samt åtskilliga mer elle mindre klart lysande sockneljus såsom bisittare. Denna komir6 har antagit en ärbetsordning eller ett arbetsreglemente, hvilket är något så särdeles säreget och betecknande att-jag aldrig sett maken. Nog kan det vara sannt att den hungrande bör arbeta för födan; men då bör väl också ersättningen stå i något förhållande till arbstet samt något större poster på en gång utlemnas äa som nu är fallet, då en fattig; t. ex från Gagsmark, som ligger ungefär fem mil från kyrkan, först måste inställa sig i närheten af kyrkaa för att bekomma 4 marker epånad och i ersättning för arbåtet dermed vid återlemnandet erhåller 3 (säger Tre) marker mjöl. För att förtjena 3 skålp. mjöl nödgas således den behöfvaade från en så aflägsen trakt tillryggalägga tjugu mils väg fram och åter samt dessutom förädle: 4 skålp. råämne, hvilket enligt det antagna arbetsregleraentet är det högsta, som för hvarje gång utlemnas. Har någon förr hört omtalas något så befängdt? Huruvida det dessutom var gifvareriås mening att arbete skulle affordras de nödställda; för ält kodria i åtnjatende af bidragen, vågar hvarje fattig med skäl betvifla, då något sådant vilkor icke vid gåfvan varit uttryckligen fästadt; men hvad söm emellertid är säkert, är det, att gifvarna tänkt sig tillvaron eller åtminstone möjligheten af så påss stör möenniskokärlek hos de nödlidandes, att jag så må säga; närmaste anhöriga, ty såsom sådåne böra ju deras socknebor betraktås, att deössa7 skulle hafva, utan särskild ersättning, åtagit sig utdelningen af gålvomedlen; men deruti bedrogo de sig; ty eu punkt i ofvannämnde reglemente stadgar att hvarje komit6as medlem må beräkoaa sig till godo tre (3)-procent på spänmål och två (2) procent på penningar, som-går igenom hans hand, hvilken procent ansetts böra afgå till följd af spanmålens krymning m. m;; samt två riksdaler pr dag, då de tillfölje af sitt åligz gande försumma egna-göromåll Att spanmål krymper; särdeles då den hand: hafves mer eller mindre vårdslöst; är nogsamt kändt; men att penningar krympa, så länge de :befinna sig i redligt folks händer, är en nyhet; för hvilken verlden kan tacka härvarande uadsättningskomit6. Jag vill ej yttra mig om hvem det är, som vid antagandet af detta abderitiska reglemente gjort sin vilja gällande; jag vill icke heller besvara den fråga som mer än en vid genomläsandet häraf med fullt fog torde framställa: Ar det då så bedröfligt stäldt att inom en så stor kommun som Skellefteå, den största landskommun i riket, ej finnas personer, hvilka af fen menniskokärlek; utan egennyttiga beräkningar kunnat åtaga sig förvaltningen af-gåfvonedlen? Jag vill ieke ens vidröra det missnöje, som blifvit en följd af den egennytta; varmed den rirgare lottades angelägenheter olifva havndlagda af såväl enskilda som offentiga personer. Jag inskränker mig till att för lenna gång beklaga ruttenheten i vårt kömnunala lif. Nicanor.