Brof från Norrland.
Skellefteå den 26 nov. 1867:
Eländet här upp? är redan rysligt och bli
väl än värre. Tiggare ströfva hoptals; utsvultn
och bleka som döden. Fattigvårds-styrelsen
åtgärder äro, såsom härstädes alltid varit hän
delsenv; ytterst lama och vittna om en lojhet
hvars like ingen; som ej sjelf sett saken pi
närmare håll, kan föreställa sig. Fattigvårds
styrelsen har dock ieks göra med förvaltninger
och utdelningen af de frikostigt skänkta med
len, utan har detta uppdrag lemnats åt en s. k
undsättningskomite, bestående af kommunal
stämmans ordförande, komministera O. Norr
man såsom president, samt åtskilliga mer elle
mindre klart lysande sockneljus såsom bisittare.
Denna komir6 har antagit en ärbetsordning
eller ett arbetsreglemente, hvilket är något så sär-
deles säreget och betecknande att-jag aldrig
sett maken. Nog kan det vara sannt att den
hungrande bör arbeta för födan; men då bör
väl också ersättningen stå i något förhållande
till arbstet samt något större poster på en gång
utlemnas äa som nu är fallet, då en fattig;
t. ex från Gagsmark, som ligger ungefär fem
mil från kyrkan, först måste inställa sig i när-
heten af kyrkaa för att bekomma 4 marker
epånad och i ersättning för arbåtet dermed vid
återlemnandet erhåller 3 (säger Tre) marker
mjöl. För att förtjena 3 skålp. mjöl nödgas
således den behöfvaade från en så aflägsen trakt
tillryggalägga tjugu mils väg fram och åter
samt dessutom förädle: 4 skålp. råämne, hvilket
enligt det antagna arbetsregleraentet är det hög-
sta, som för hvarje gång utlemnas. Har någon
förr hört omtalas något så befängdt?
Huruvida det dessutom var gifvareriås me-
ning att arbete skulle affordras de nödställda;
för ält kodria i åtnjatende af bidragen, vågar
hvarje fattig med skäl betvifla, då något sådant
vilkor icke vid gåfvan varit uttryckligen fästadt;
men hvad söm emellertid är säkert, är det, att
gifvarna tänkt sig tillvaron eller åtminstone
möjligheten af så påss stör möenniskokärlek hos
de nödlidandes, att jag så må säga; närmaste
anhöriga, ty såsom sådåne böra ju deras sock-
nebor betraktås, att deössa7 skulle hafva, utan
särskild ersättning, åtagit sig utdelningen af
gålvomedlen; men deruti bedrogo de sig; ty eu
punkt i ofvannämnde reglemente stadgar att
hvarje komit6as medlem må beräkoaa sig till
godo tre (3)-procent på spänmål och två (2)
procent - på penningar, som-går igenom hans
hand, hvilken - procent ansetts böra afgå till
följd af spanmålens krymning m. m;; samt två
riksdaler pr dag, då de tillfölje af sitt åligz
gande försumma egna-göromåll
Att spanmål krymper; särdeles då den hand:
hafves mer eller mindre vårdslöst; är nogsamt
kändt; men att penningar krympa, så länge
de :befinna sig i redligt folks händer, är en nyhet;
för hvilken verlden kan tacka härvarande uad-
sättningskomit6.
Jag vill ej yttra mig om hvem det är, som
vid antagandet af detta abderitiska reglemente
gjort sin vilja gällande; jag vill icke heller
besvara den fråga som mer än en vid genom-
läsandet häraf med fullt fog torde framställa:
Ar det då så bedröfligt stäldt att inom en så
stor kommun som Skellefteå, den största lands-
kommun i riket, ej finnas personer, hvilka af
fen menniskokärlek; utan egennyttiga beräk-
ningar kunnat åtaga sig förvaltningen af-gåfvo-
nedlen? Jag vill ieke ens vidröra det miss-
nöje, som blifvit en följd af den egennytta;
varmed den rirgare lottades angelägenheter
olifva havndlagda af såväl enskilda som offent-
iga personer. Jag inskränker mig till att för
lenna gång beklaga ruttenheten i vårt köm-
nunala lif. Nicanor.