Farväll Det vore bäst för oss båda att nu sluta
detta pinsamma samtal.
— Nej, icke ännu: Ni är dristig och läg-
ger väl era ord; men mig är det icko lätt att
motsäga. Jag väntar ett svar på min fråga.
Huru stor del har hon; gom så lättsinnigt öf-
vergaf sitt eget hem; i den behandling, som
förmått er att lemna ert?
— Ingen! Min mor har alltid; såvidt det
stått i hennes förmåga; bevisat mig godhet.
Då jag lidit; har det skett mot hennes vilja;
— Ni älskar henne således? Ni är nöjd med
hennes uppförande? Ni skulle vilja återvända
hem?
— Nej!
— Och hvarför? Se så; lek icke med mig;
flicka! Jag vill ej ha sådana der korta och
otillfredsställande svar. Tala öppet och upp:
riktigt; såsom det anstår en Aylmer.
— I allt hvad som rörer mig sjelf är jag
beredd att tala uppriktigt; men angående hvad
som förefallit i min mors hus måste jag iakt-
taga tystnad.
— Hum!
Eleonora Aylmer fixerade mig skarpt; i bör-
jan såg hon ond ut — ty det retade henne
att en person vågat trotsa hennes vilja — men
straxt derefter antog hennes ansigte ett helt
annat uttryck, förmodligen emedan hon vid
närmare eftersinnande fann mitt beteende vittna
om hederskänsla och karaktersstyrka.
Hon fortfor:
— Ni är styfsint och omedgörlig: Men om
all den envishet; som sedan århundraden tillbaka
utmärkt de två ätter, från hvilka ni härstam-
mar, finnes samlade hos er; kan jag icke undra