. (Insändt.) Råd åt Norrlänningarne.) De nästan årliga missväxterna i Norrland, föranledda för det mesta af de tidiga höstfrosterna, ba gifvit undertecknad den tanken: att norrlänningarne borde ställa sin existens på en helt och hållet för det kallare klimatet passande odling. Att envisas med att odla säd och potates i de mera nordliga provinserna kan helt naturligt icke vara något för desca proviosers innebyggare att trygga sig vid; och den sorgliga erfarenheten gifver ock vid handen att dessa innebyggare blifva allt fattigare och fattigare med hvarje år. De allt mer och mer glesnade skogarne göra ock klimatet allt hårdare och hårdare, så att de vanliga sädesslagens mognande blifver esäkrare för hvarje år. orrlänningarne böra, om möjligt, tänka på att odla sådane växter som vidtåla den magrare jordmånen och det hårdare klimatet men som endsst kunna lemna dem något att lefva utaf, i stället för intet. Sådana växter, passande för Norrland, fionas helt säkert inom det stora och mångfaldiga växtriket. Till en början vill undertecknad fästa uppmärksamheten på Jordärtskockan (Helianthus tuberosus), en knölväxt, som, enligt Linn, hörer till familjen Composit2; växer vild i Norra Amerika, och för öfrigt trifves i hvarje läge och jordmån — enligt hvad Daniel Miller, en storhet bland bortikultörer, påstår. — Undertecknad har med uppmärksamhet odlat denna växt. Resultatet häraf manar honom till att ifrigt förorda denna växts införande till Rd såsom detta landskaps rent af hufvudsäde. Denna växt är nyttig åt såvål kreatur som menniskor; odlingen är mycket lätt. Den bör fullt ut ersätta potates. Odlad i Norrland såsom hufvudsäde kunde den blifva en försäljningsvara i mellersta och södra Sverge och måbända en exportvara till utlandet. Växten är nyttig om icke nyttigare än potates åt menniskan; utaf den kan lika lätt göras bränvin som af potates. Åt kreatur är den bättre än potates och rofvor. Den har ettrikt bladverk som likasåväl som rotknölen är både smaklig och födande åt boskap; med lätthet erhåller man tionde kornet och den stårute både vinter och sommar på samma ställe i flera år. ) Insändarens här meddelade råd torde i och för sig vara godt, men vi inlägga en reservation mot hans antagande, att sädesskördens misslyckande genom frost är snart gBagdt en natucnödvändighet i Norrland. Den är hufvudsakligen en följd af ytterlig vanvårdnad utaf åkerbruket. Dikar Norrlänningen ordentligt sin ganska fruktbara jord och skaffar vattnet aflopp, så kan han i de flesta år vara temligen säker om att hana säd står sig emot froste. Åtminstone ha vi hört detta uppgifvas af många aktade norrlänningar, hvilka djupt beklaga att deras landsmän på de sednaste tjugu åren vårdslösat jorden för att på ett bändigare sätt taga penningar ur skogen, som på längden ger ett ovissare bröd. Bed. af D. N: