Den stackars ömhjertade lilla Lucy visade mycken sorg öfver skiljsmessan; och hon bad ifrigt att få följa med mig; hvilket naturligtvis icke lät sig göra. Jag lofvade henne i stället att aldrig glömma henne; och hon nöjde sig med detta löfte, så att skiljsmessan gick för sig. Klockan var tolf på middagen; då jag ankom till den aflägsna gata; der Waltons bodde. Jag tillsade kusken hvar vi skulle stanna; och brinnande af längtan att träffa mina vänner; steg jag ur åkdonet. — Jag har fått betaldt för skjutsen, sade kusken; men hvar skall jag göra af denhär lådan? tillade han; i det han pekade på en stor reskoffert, som var placerad bakpå vagnen: — För den med er tillbaka till det ställe; der ni mottog den; svarade jag. Den tillhör icke mig: — Kanske icke; men en af fruntimren sade att det ligger ett bref inuti kofferten; i hvilket ni får underrättelse om; hvad ni skall göra med densamma; så snart ni kommit hem: — Men jag är icke hemma nu och har dessutom inga penningar; hvadan det är mig omöjligt att betala för att få den förd till min bostad: Jag ämnar sjelf tillryggalägga den återstående vägen till fots; och jag ber er derför ännu en gång vara god och taga den med er tillbaka: — Nej; det vill jag inte; såvida ni ej betalar mig för omaket. Kan ni icke bedja att få sätta in den i bagarboden der borta; till dess ni kommer i tillfälle att låta afbemta den? Ehuru jag var högst missbelåten med den föreslagna. anordningen — ty derigenom blef jag ju på sätt och vis tvingad att mottaga