Det hat mot Frankrike; som glöder i Italien, är så starkt; att det icke länge skall kunna undertryckas. Det gifver sig tillkänna på alla möjliga sätt, och man går till och med så långt; att genom proklamationer i det italienska folkets namn uppfordra de franske arbetarne att genast lemna landet; I en af dessa proklamationer heter det: Italienska nationen bjuder eder att genast afresa och för alltid befria vårt Italien från eder förhatliga närvaro. Aunu uppbjuder visserligen italienska regeringen allt, för att behaga Paris, och Victor Emanuel; som fruktar för sin egen tron, visar sig så mycket mera tillgifven, som man från Paris låtit honom förstå; att, för den händelse revolutionen skulla störta honom, Frankrike väl skulle intervenera, och krossa denna; men dock för ingen del för att återgifva honom hans tron; utan för att göra ett slut på villervallan i Italien; derigenom att det återupptoge sin förra id att dela Italien i Ofre-; Nedreoch Mellersta Italien. Den som kan läsa mellan raderna kan lätt förstå; hvad Pungolo di Napoli, bland många andra tidningar, uttrycker i följande rader: cOm Garibaldi drog sig tillbaka från slagfältet; om han icke inväntade dev kula; som skulle genomborra hans bröst, så gjorde han det i medvetande om, att han ännu har stora tjenster att bevisa Italien, sannolikt de största, Italien vet att hålla honom räkning derför. — De olyckliga invånarne i de romerska provinsstäder; hvilka, uppenbarligen uppmuntrade af den förra och nuvarande italienska regeringen; hafva komprometterat sig genom deltagande i omröstningen tilll förmån för Victor Emanuel och andra; mot Italiens regering vänliga handlingar, utvandra nu i massor. Följande anekdot gör sin rund genom salongerna i Florens: Konungen tillkallar 6 å 8 gånger om dagen inrikesministern Gualterios för alt fråga: — Hvad rytt från Turin? — Ständiga agitationer. Tre timmar sednare, på aftonen: — Har ni fått depescher? — De äro dåliga; kan jag tänka. — Nej; E. Maj:t; men agitationen har ännu icke lagt sig.