Det hat mot Frankrike; som glöder i Italien,
är så starkt; att det icke länge skall kunna un-
dertryckas. Det gifver sig tillkänna på alla
möjliga sätt, och man går till och med så långt;
att genom proklamationer i det italienska fol-
kets namn uppfordra de franske arbetarne att
genast lemna landet; I en af dessa prokla-
mationer heter det: Italienska nationen bjuder
eder att genast afresa och för alltid befria vårt
Italien från eder förhatliga närvaro. Aunu
uppbjuder visserligen italienska regeringen allt,
för att behaga Paris, och Victor Emanuel; som
fruktar för sin egen tron, visar sig så mycket
mera tillgifven, som man från Paris låtit honom
förstå; att, för den händelse revolutionen
skulla störta honom, Frankrike väl skulle inter-
venera, och krossa denna; men dock för ingen
del för att återgifva honom hans tron; utan för
att göra ett slut på villervallan i Italien; deri-
genom att det återupptoge sin förra id att dela
Italien i Ofre-; Nedre- och Mellersta Italien.
Den som kan läsa mellan raderna kan lätt
förstå; hvad Pungolo di Napoli, bland många an-
dra tidningar, uttrycker i följande rader: cOm
Garibaldi drog sig tillbaka från slagfältet; om
han icke inväntade dev kula; som skulle genom-
borra hans bröst, så gjorde han det i medve-
tande om, att han ännu har stora tjenster att
bevisa Italien, sannolikt de största, Italien vet
att hålla honom räkning derför. — De olyck-
liga invånarne i de romerska provinsstäder;
hvilka, uppenbarligen uppmuntrade af den förra
och nuvarande italienska regeringen; hafva kom-
prometterat sig genom deltagande i omröstnin-
gen tilll förmån för Victor Emanuel och andra;
mot Italiens regering vänliga handlingar, utvan-
dra nu i massor.
Följande anekdot gör sin rund genom salon-
gerna i Florens: Konungen tillkallar 6 å 8
gånger om dagen inrikesministern Gualterios för
alt fråga:
— Hvad rytt från Turin?
— Ständiga agitationer.
Tre timmar sednare, på aftonen:
— Har ni fått depescher?
— De äro dåliga; kan jag tänka.
— Nej; E. Maj:t; men agitationen har ännu
icke lagt sig.