Ttterligare några ord i frågan om
fru Stechammars afsekodstagande.
En granskare af de vexlade skrifterna i den
nför offentligheten dragna saken mellan fru
itenhammear och hr af Edholm har leranat oss
tel af de resulteter, till hvilka ban kommit.
Ians skrifvelse lyder så:
Då man genomläser de hvarandra helt och hållet
motsägande aktstyckena i det senaste teatermålet,
nå man väl med allt fog göra sig den frågan: hvad
skall man tänka och tro om allt detta? Viupp-
skatta till fullo den moraliska tyngden af det
skäl; som utgör grundtaaken såväl i hr Sten-
hammars replik å hr hofmarskalken af Edholms
förklaring, som i de reflexioner, hvarmed Da-
gens Nyhetere och eNya Dagligt Allehandae be-
ledsagat den sistnämnda skriften; nemligen att
det är fast otroligt att någon skulle vilja till-
spillogifva en aktad och förmånlig ställning en-
dast för det tvifvelaktiga nöjet, att få påbörda
en annan tillmälen, som visserligen synas så-
rande och mindre grannlaga; men som dock
icke borde kunna framkalla en svårare spänning,
än att densamma med någon eftergift å ömse
sidor lätteligen kunde undanrödjas. Men skulle
man icke ur aktstyckenas inre beskaffenhet
kunna framleta klarare och påtagligare bevis
för deras större eller mindre trovärdighet?
Fru Stenhammars skrift, ehuru gynbarligen
inspirerad af ett såradt konstnärshjerta; har
dock alla kriterier af att vara sannfärdeligen af-
fattad: Uppgiften att hr af BE; bland andra ar-
gumenter äfven framdragit åtskilliga räkenskaper
måste antagas vara sann; då hr af E. icke isin
förklaring förnekat den, något som i motsatt fall
icke hade varit ur vägen; enär ett dylikt argu-
mentationssätt mot en qvinlig artist ej kan vara så
alldeles fint och lämpligt — annat än möjli-
gen då det gäller att bemöta öfverdrifna anspråk
vid uppgörandet af ett engagement; När man
nu således kan antaga; att hr af E. genom be-
traktandet af Afrikanskane ständigt sjunkande
recettbelopp (och att operan under hösten gif-
vits för medelmåttiga hus; är ju ingen hemlig-
het) sökt bilda sig ett omdöme om den sista
rollbesättniagens värde och lämplighet; så faller
det sig ju ganska naturligt att han kommit till
det resultat; att operan på den sista tiden gått
illa (hvilket i hans mun ju icke behöfver be-
tyda annat än att den gifvit klena hus; ehuru
det af fru 8: troligen uppfattats annuorlunda);
vatt det hade varit bättre om fru 9. icke sjun-
git Afrikanskanv, och hvarför icke äfven till
den slutsatsen att fru 8. förorsakat teatern
förluster (naturligtvis indirekt)? Från hans
ståndpunkt som chef för en ekonomiskt betryckt
teater vore ju ett sådant sätt att se saken iu
gen absurditet och ingalunda omöjligt. Atthr
af E. dervidlag förbisett naturnödvändigheten
HENNE NYSORASf Ir