Ttterligare några ord i frågan om fru Stechammars afsekodstagande. En granskare af de vexlade skrifterna i den nför offentligheten dragna saken mellan fru itenhammear och hr af Edholm har leranat oss tel af de resulteter, till hvilka ban kommit. Ians skrifvelse lyder så: Då man genomläser de hvarandra helt och hållet motsägande aktstyckena i det senaste teatermålet, nå man väl med allt fog göra sig den frågan: hvad skall man tänka och tro om allt detta? Viuppskatta till fullo den moraliska tyngden af det skäl; som utgör grundtaaken såväl i hr Stenhammars replik å hr hofmarskalken af Edholms förklaring, som i de reflexioner, hvarmed Dagens Nyhetere och eNya Dagligt Allehandae beledsagat den sistnämnda skriften; nemligen att det är fast otroligt att någon skulle vilja tillspillogifva en aktad och förmånlig ställning endast för det tvifvelaktiga nöjet, att få påbörda en annan tillmälen, som visserligen synas sårande och mindre grannlaga; men som dock icke borde kunna framkalla en svårare spänning, än att densamma med någon eftergift å ömse sidor lätteligen kunde undanrödjas. Men skulle man icke ur aktstyckenas inre beskaffenhet kunna framleta klarare och påtagligare bevis för deras större eller mindre trovärdighet? Fru Stenhammars skrift, ehuru gynbarligen inspirerad af ett såradt konstnärshjerta; har dock alla kriterier af att vara sannfärdeligen affattad: Uppgiften att hr af BE; bland andra argumenter äfven framdragit åtskilliga räkenskaper måste antagas vara sann; då hr af E. icke isin förklaring förnekat den, något som i motsatt fall icke hade varit ur vägen; enär ett dylikt argumentationssätt mot en qvinlig artist ej kan vara så alldeles fint och lämpligt — annat än möjligen då det gäller att bemöta öfverdrifna anspråk vid uppgörandet af ett engagement; När man nu således kan antaga; att hr af E. genom betraktandet af Afrikanskane ständigt sjunkande recettbelopp (och att operan under hösten gifvits för medelmåttiga hus; är ju ingen hemlighet) sökt bilda sig ett omdöme om den sista rollbesättniagens värde och lämplighet; så faller det sig ju ganska naturligt att han kommit till det resultat; att operan på den sista tiden gått illa (hvilket i hans mun ju icke behöfver betyda annat än att den gifvit klena hus; ehuru det af fru 8: troligen uppfattats annuorlunda); vatt det hade varit bättre om fru 9. icke sjungit Afrikanskanv, och hvarför icke äfven till den slutsatsen att fru 8. förorsakat teatern förluster (naturligtvis indirekt)? Från hans ståndpunkt som chef för en ekonomiskt betryckt teater vore ju ett sådant sätt att se saken iu gen absurditet och ingalunda omöjligt. Atthr af E. dervidlag förbisett naturnödvändigheten HENNE NYSORASf Ir