— Jag ber om förlåtelse; men — — Men hvad? Är ni döf eller galen; då ni ej begriger tydliga ord! Gå genast och gör som jag befallt, säg hvad jag sagt! — Och vagnarne, bröll — — Tig; qvinna! utropade herr Meredith, utom sig af raseri, och stampade foten i golfvet; sedan han afbrutit sin häftiga gång; hvarunder han sönderref brefvet i tusen bitar; vexla endast ett ord till med mig; och jag svär vid himlen att det skall blifva ert sista! Darrande i alla leder, störtade hushållerskan ur rummet. — Nu; Isabella; sade han, har jag någonting att säga er. Genom förrädiskt sqvaller af en person; som erfarenheten borde hafva gjort förståndigare; och som dyrt skall få umgälla sin tjenstaktighet; har ett sanningen öfverdrifvet rykte kommit till presten; som i dag skulle sammanviga oss. Full utaf konventionella fördomar och samvetsbetäukligheter; såsom helgon alltid äro, vägrar han att fullborda ceremonien; såvida icke hans tvenne vilkor uppfyllas: Det ena angår ingen annan än mig sjelf; det andra er; och är ej svårt att uppfylla. — Mig? Hvad kan han af mig fordra? — Åb, helt enkelt, att ni går in på att infinna er hemma hos honom och öfvertyga honom om; att ni ej blifvit tvungen att gifta er med mig — en begäran; hvartill ni; efter det förtroende ni för några ögonblick sedan gjort mig den äran att meddela mig, knappast, såsom jag förmodar; är benägen att samtycka. — Kan ni vänta någonting sådant? — Nej. Nu uppstod en stunds tystnad; hvarunder den