— Jag ber om förlåtelse; men —
— Men hvad? Är ni döf eller galen; då ni
ej begriger tydliga ord! Gå genast och gör som
jag befallt, säg hvad jag sagt!
— Och vagnarne, bröll —
— Tig; qvinna! utropade herr Meredith, utom
sig af raseri, och stampade foten i golfvet; se-
dan han afbrutit sin häftiga gång; hvarunder
han sönderref brefvet i tusen bitar; vexla endast
ett ord till med mig; och jag svär vid himlen
att det skall blifva ert sista!
Darrande i alla leder, störtade hushållerskan
ur rummet.
— Nu; Isabella; sade han, har jag någonting
att säga er. Genom förrädiskt sqvaller af en
person; som erfarenheten borde hafva gjort för-
ståndigare; och som dyrt skall få umgälla sin
tjenstaktighet; har ett sanningen öfverdrifvet
rykte kommit till presten; som i dag skulle sam-
manviga oss. Full utaf konventionella fördo-
mar och samvetsbetäukligheter; såsom helgon
alltid äro, vägrar han att fullborda ceremonien;
såvida icke hans tvenne vilkor uppfyllas: Det
ena angår ingen annan än mig sjelf; det andra
er; och är ej svårt att uppfylla.
— Mig? Hvad kan han af mig fordra?
— Åb, helt enkelt, att ni går in på att in-
finna er hemma hos honom och öfvertyga ho-
nom om; att ni ej blifvit tvungen att gifta er
med mig — en begäran; hvartill ni; efter det
förtroende ni för några ögonblick sedan gjort
mig den äran att meddela mig, knappast, såsom
jag förmodar; är benägen att samtycka.
— Kan ni vänta någonting sådant?
— Nej.
Nu uppstod en stunds tystnad; hvarunder den