rå måändagemorgonen omkripg kl. 0 hemko ns VWi-
berg, då samtal mellan Hans Andersson och bonom
genast började rörande skulden, för bvilken Hans
Andersson velat erhålla betalning. Efter åtskilligt
ordande och efier det Wiberg väckt, men Hans
Andersson förkastat, åtskilliga förslager till skuldens
betäckande, hade slutligen det beslut fattats, att de
båda skulle begifva sig till Strömbacka, hvarest
Wiberg trodde sig kunna göra någon råd för saken.
1 följd häraf hade de kl. half 9 begifvit sig på
väg från Wibergs hemvist till bruket, som är belä-
get omkring ?, mil derifrån.
Wiberg medtog en yxa, den han, enligt bvad han
under ransakniongen uppgifvit och vidhållit, ämnade:
inlemna till lagning vid bruket.
Under vandringen till Strömbacka, hade i dess
närhet Hans Anderssons uppmärksamhet kommit
att fästas vid ewt gräfuingsföretag i och för en myr-
odling, hvilket säsom varande af mera storartad
beskaffenhet, Hans Andersson velat närmare be-
skåda, för hvilket ändamål de tagit af stora vägen
och längs myrtägten följt en gångstig, som slut-
ligen i sin utsträckning ledde upp på ex annan
väg, eller byvägen, som från Rödkullens och Fris-
bo byar leder till stora landsvägen mellan Berg-
sjö och Bjuråkers kyrkor och förenas med den
just vid Strömbacka. Sedan Hans Andersson
besett myren, hade, vid det vandringen till bruket
åter skolat fortsättas, Wiberg fästat Hans Anderssons
uppmärksamhet derpå, att nämnde väg fon:.s och vore
ginare från den punkt, hvarest de befunno sig.
Under den derefter fortsatta vandringen hade Hans
Andersson åter börjat tala om penningarne och
frågat Wiberg, huru han skulle göra med betalnin-
gen, och om Wiberg ämnade tala vid bruksförval-
taren Högberg. Sedan Wiberg sådant bejakat, ytt-
rade Hans A.: csådant lönar ej mödan, ty jag talte
i går vid Högberga Wiberg bade då förstått, att
den andre kände till alltsammans, och att sålunda
endast obehag och straff för bonom vore att vänta.
Under intrycket af detta medvetande hade Wiberg,
då, vid det de gått ett stycke framåt och uppnått
ett ställe, der en liten gängstig, eller s. k. gadd,
tagit af från Frigbovägen i riktning nedåt vägen
mellan Bergsjö och Bjuråker, ehuru icke sträckande
sig ända dit, fått den tanken att fly undan, för att
på egen hand söka anskaffa penningar att betala
skulden med och på så sätt undslippa alla följder
at förfalskningen. Han hade derför tagit af den
större vägen och häftigt gående, först efier gadden
och sedermera afvikande från densamma nedåt
Bergsjö—Bjuråkersvägen, sökt undkomma, men blif-
vit genast eftersatt at Hans Andersson. Under det
han sålunda funnit sig jagad, hade det runnit ho-
nom i sinnet att medelst Hans Anderssocs undan-
rödjande befria sig både från skulden och följderne
af förfalskningen, hvilken befrielse han ansett vun-
nen, om han kunde komma i besittning af rever-
sen och borgensförbindelsen. Han hade dock ej vetat
huruvida Hans Andersson varit med dessa papper
försedd.
Wiberg fortfor att häftigt gå undan; men Hans
Andersson upphbann honom slutligen och fattade
tag i honom sägande: aNej, din skalker, så lätt
kommer du icke undan mig. Utan attvidare yttra
något ondt ord hade Hans Andersson släppt Wi-
berg och fortsatt vägen gående två å tre steg fram-
för honom. Sedan de sålunda vandrat ett litet
stycke, hade Wiberg, som nu beslutat sätta sin före-
sats om den andres undanrödjande i verket, stigit
ett steg bakom Hans Andersson och derefter med
hela sin styrka gifvit honom ett hugg med der med-
hafda yxan på högra sidan af hufvudets öfra del.
Då Haos Andersson dervid genast fallit omkull,
hade Wiberg, som då varit liksom förvildad och
utan all besinning, ytterligare med yxhammaren
och skaftet gifvit Hans Andersson ett slag på huf-
vudets högra sida, som vättat uppåt. Härefter
hada något annat tecken till lif icke synts hos
Hans Andersson, än att han helt litet rört på högra
armen och ena benet.
Sedan mordet, som verkställdes vid fulla tvenne
stenkast från det Wiberg först fattade beslutet
derom, blifvit fullbordadt, hade Wiberg satt sig
på en i närheten af mordstället varande sten och
öfvertänkt hvad han borde göra. Efter vid pass
5 minuters förlopp hade han i ett ögonblick af
påkommen ånger beslutat att gå fram till bruket
och sjelf angifva sig, i följd hvaraf han också be-
gifvit sig genaste vägen fram till Strömbacka,
tvärs igenom skogen. Framkommen till platsen
för brukets uthus, hade han frågat byggmästaren
Särnström, som han der träffat, huruvida bruksför-
valtaren Högberg var hemma, hvarpå Wiberg fort-
satt vägen framåt bruket. Kommen något längre
fram hade han likväl gripits af en annan tanke,
afseende möjligheten att neka till brottet och un-
dandölja spåren deraf. För att närmare kunna
tänka härpå, hade Wiberg. då återvändt till liket
och nedsatt sig bakom en srean, eftersinnande huru
han skulle ställa sig, och hade Wiberg då fattat
det beslut att neka, i följd hvaraf och tör att möj-
liggöra förnekandet Wiberg tagit Hans Anderssons
väska, käpp och mössa, som legat nedfallna på
marken, ätvensom plånboken ur likets högra tröj-
ficka, med hvilket allt han begifvit sig vesterut åt
Rödjarbosjön, hväri han tänkte kasta dessa saker
och sedermera också nedsänka liket, derest han
mäktade dit bära detsamma.
Framkommen till Rödjarbosjön hade han emel-
leriid funnit vägens längd icke medgitva likets dit-
förande. I närheten af sjöstranden på olika stäl-
len nedlade han käppen, väskan och mössan. I plån-
boken fann han 67 rdr i penningar, en auktionsräk-
ping ställd på Hans Andersson samt sin egen revers
jemte den falska borgensförbindelsen, hvilka båda
sistnämnda handliogar, såsom för Wiberg farliga,
han fuktat i en närbelägen vattenpuss samt deref-
ter mellan händerna hoprullat till en boll, hvar-
efter han nedstuckit denne i den närbelägna myren,
uti en med ena foten gjord grop, den han seder-
mera igenfyllt. Penningarne stoppade han på sig
men lät auktionssedeln qvarligga i plånboken, hvil-
ken han tillknäppte och sedermera nedlade utmed
Frisbovägen, i tanke att då plånboken sedan hit-
tades tom man skulle taga för gifvit, att Hans An-
dersson blifvit mördad och plundrad. Härefter
gick han åter till liket, derifrån han begifvit sig
ned åt Bergsjö-Bjuråkersvägen i afsigt att gå hem;
men då han der fått sc folk komma gåendes, åter
vändt om till bruket, hvarest han uppsökt smeden
Nyman samt af de tillvripna penningarne betalat
denne 20 rdr samt utbedt sig och af Nyman er-
hållit tillstånd att få fortfarande vera skyldig Ny-
man öt!riga delen af en större skuld, hvari han till
Nyman häfiade.
Mejl de återseende ftuna venninsarna ämnade