rå måändagemorgonen omkripg kl. 0 hemko ns VWiberg, då samtal mellan Hans Andersson och bonom genast började rörande skulden, för bvilken Hans Andersson velat erhålla betalning. Efter åtskilligt ordande och efier det Wiberg väckt, men Hans Andersson förkastat, åtskilliga förslager till skuldens betäckande, hade slutligen det beslut fattats, att de båda skulle begifva sig till Strömbacka, hvarest Wiberg trodde sig kunna göra någon råd för saken. 1 följd häraf hade de kl. half 9 begifvit sig på väg från Wibergs hemvist till bruket, som är beläget omkring ?, mil derifrån. Wiberg medtog en yxa, den han, enligt bvad han under ransakniongen uppgifvit och vidhållit, ämnade: inlemna till lagning vid bruket. Under vandringen till Strömbacka, hade i dess närhet Hans Anderssons uppmärksamhet kommit att fästas vid ewt gräfuingsföretag i och för en myrodling, hvilket säsom varande af mera storartad beskaffenhet, Hans Andersson velat närmare beskåda, för hvilket ändamål de tagit af stora vägen och längs myrtägten följt en gångstig, som slutligen i sin utsträckning ledde upp på ex annan väg, eller byvägen, som från Rödkullens och Frisbo byar leder till stora landsvägen mellan Bergsjö och Bjuråkers kyrkor och förenas med den just vid Strömbacka. Sedan Hans Andersson besett myren, hade, vid det vandringen till bruket åter skolat fortsättas, Wiberg fästat Hans Anderssons uppmärksamhet derpå, att nämnde väg fon:.s och vore ginare från den punkt, hvarest de befunno sig. Under den derefter fortsatta vandringen hade Hans Andersson åter börjat tala om penningarne och frågat Wiberg, huru han skulle göra med betalningen, och om Wiberg ämnade tala vid bruksförvaltaren Högberg. Sedan Wiberg sådant bejakat, yttrade Hans A.: csådant lönar ej mödan, ty jag talte i går vid Högberga Wiberg bade då förstått, att den andre kände till alltsammans, och att sålunda endast obehag och straff för bonom vore att vänta. Under intrycket af detta medvetande hade Wiberg, då, vid det de gått ett stycke framåt och uppnått ett ställe, der en liten gängstig, eller s. k. gadd, tagit af från Frigbovägen i riktning nedåt vägen mellan Bergsjö och Bjuråker, ehuru icke sträckande sig ända dit, fått den tanken att fly undan, för att på egen hand söka anskaffa penningar att betala skulden med och på så sätt undslippa alla följder at förfalskningen. Han hade derför tagit af den större vägen och häftigt gående, först efier gadden och sedermera afvikande från densamma nedåt Bergsjö—Bjuråkersvägen, sökt undkomma, men blifvit genast eftersatt at Hans Andersson. Under det han sålunda funnit sig jagad, hade det runnit honom i sinnet att medelst Hans Anderssocs undanrödjande befria sig både från skulden och följderne af förfalskningen, hvilken befrielse han ansett vunnen, om han kunde komma i besittning af reversen och borgensförbindelsen. Han hade dock ej vetat huruvida Hans Andersson varit med dessa papper försedd. Wiberg fortfor att häftigt gå undan; men Hans Andersson upphbann honom slutligen och fattade tag i honom sägande: aNej, din skalker, så lätt kommer du icke undan mig. Utan attvidare yttra något ondt ord hade Hans Andersson släppt Wiberg och fortsatt vägen gående två å tre steg framför honom. Sedan de sålunda vandrat ett litet stycke, hade Wiberg, som nu beslutat sätta sin föresats om den andres undanrödjande i verket, stigit ett steg bakom Hans Andersson och derefter med hela sin styrka gifvit honom ett hugg med der medhafda yxan på högra sidan af hufvudets öfra del. Då Haos Andersson dervid genast fallit omkull, hade Wiberg, som då varit liksom förvildad och utan all besinning, ytterligare med yxhammaren och skaftet gifvit Hans Andersson ett slag på hufvudets högra sida, som vättat uppåt. Härefter hada något annat tecken till lif icke synts hos Hans Andersson, än att han helt litet rört på högra armen och ena benet. Sedan mordet, som verkställdes vid fulla tvenne stenkast från det Wiberg först fattade beslutet derom, blifvit fullbordadt, hade Wiberg satt sig på en i närheten af mordstället varande sten och öfvertänkt hvad han borde göra. Efter vid pass 5 minuters förlopp hade han i ett ögonblick af påkommen ånger beslutat att gå fram till bruket och sjelf angifva sig, i följd hvaraf han också begifvit sig genaste vägen fram till Strömbacka, tvärs igenom skogen. Framkommen till platsen för brukets uthus, hade han frågat byggmästaren Särnström, som han der träffat, huruvida bruksförvaltaren Högberg var hemma, hvarpå Wiberg fortsatt vägen framåt bruket. Kommen något längre fram hade han likväl gripits af en annan tanke, afseende möjligheten att neka till brottet och undandölja spåren deraf. För att närmare kunna tänka härpå, hade Wiberg. då återvändt till liket och nedsatt sig bakom en srean, eftersinnande huru han skulle ställa sig, och hade Wiberg då fattat det beslut att neka, i följd hvaraf och tör att möjliggöra förnekandet Wiberg tagit Hans Anderssons väska, käpp och mössa, som legat nedfallna på marken, ätvensom plånboken ur likets högra tröjficka, med hvilket allt han begifvit sig vesterut åt Rödjarbosjön, hväri han tänkte kasta dessa saker och sedermera också nedsänka liket, derest han mäktade dit bära detsamma. Framkommen till Rödjarbosjön hade han emelleriid funnit vägens längd icke medgitva likets ditförande. I närheten af sjöstranden på olika ställen nedlade han käppen, väskan och mössan. I plånboken fann han 67 rdr i penningar, en auktionsräkping ställd på Hans Andersson samt sin egen revers jemte den falska borgensförbindelsen, hvilka båda sistnämnda handliogar, såsom för Wiberg farliga, han fuktat i en närbelägen vattenpuss samt derefter mellan händerna hoprullat till en boll, hvarefter han nedstuckit denne i den närbelägna myren, uti en med ena foten gjord grop, den han sedermera igenfyllt. Penningarne stoppade han på sig men lät auktionssedeln qvarligga i plånboken, hvilken han tillknäppte och sedermera nedlade utmed Frisbovägen, i tanke att då plånboken sedan hittades tom man skulle taga för gifvit, att Hans Andersson blifvit mördad och plundrad. Härefter gick han åter till liket, derifrån han begifvit sig ned åt Bergsjö-Bjuråkersvägen i afsigt att gå hem; men då han der fått sc folk komma gåendes, åter vändt om till bruket, hvarest han uppsökt smeden Nyman samt af de tillvripna penningarne betalat denne 20 rdr samt utbedt sig och af Nyman erhållit tillstånd att få fortfarande vera skyldig Nyman öt!riga delen af en större skuld, hvari han till Nyman häfiade. Mejl de återseende ftuna venninsarna ämnade