SLÄGTFEJDEN ELLER EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI. (Forts. från föreg. MF.) Tidigt följande morgon; då jag såsom vanligt salt vid fönstret och liksom Hamlet; under det mina tankar flögo till kära föremål; af molnen skapade besynnerliga gestalter; inträdde herr Meredith; åtföljd af några karlar; som buro ett vackert piano och ett stort paket noter. Att erfara någonting annat än glädje vid denna syn och den deraf framkallade utsigten att få öfverlemna mig åt en sysselsättning; hvilken jag så högt älskade, var omöjligt: Då herr Meredith varseblef min glädje; gick han häftigt fram till mig och sade: — Teck för detta leende; Isabella! Det är det första; som jag sett på edra läppar; sedan ni kom hit; Får jag betrakta det såsom ett tecken att ni förlåtit mig? — att ni åtminstone gör min ömhet för er rättvisa? — Alla menniskor le; när de känna glädje! svarade jag undvikande; i det jag lade handen på tangenterna och sökte läsa fabrikantens namn; — Jag tackar er för detta medgifvande; ehuru jag önskat något mers; men ett tålamod; som nit så mycket; skall slutligen vinna allt: gj öfvermodiga och egenkära ord uppretade mig i högsta grad; och det var endast -genlomz.en våldsam ansträngning jag lyckades sillbakähålla ett vredgadt svar: ses ÄCk; Isabella; fortfor han; om ni endast a issa hälften af de qval jag erfar öfver satt; mot. er egen vilja, nödgas hålla er fången