SLÄGTFEJDEN
ELLER
EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI.
(Forts. från föreg. MF.)
Tidigt följande morgon; då jag såsom vanligt
salt vid fönstret och liksom Hamlet; under det
mina tankar flögo till kära föremål; af molnen
skapade besynnerliga gestalter; inträdde herr
Meredith; åtföljd af några karlar; som buro ett
vackert piano och ett stort paket noter. Att
erfara någonting annat än glädje vid denna syn
och den deraf framkallade utsigten att få öfver-
lemna mig åt en sysselsättning; hvilken jag så
högt älskade, var omöjligt: Då herr Meredith
varseblef min glädje; gick han häftigt fram till
mig och sade:
— Teck för detta leende; Isabella! Det är
det första; som jag sett på edra läppar; sedan
ni kom hit; Får jag betrakta det såsom ett
tecken att ni förlåtit mig? — att ni åtmin-
stone gör min ömhet för er rättvisa?
— Alla menniskor le; när de känna glädje!
svarade jag undvikande; i det jag lade handen
på tangenterna och sökte läsa fabrikantens namn;
— Jag tackar er för detta medgifvande; ehuru
jag önskat något mers; men ett tålamod; som
nit så mycket; skall slutligen vinna allt:
gj öfvermodiga och egenkära ord upp-
retade mig i högsta grad; och det var endast
-genlomz.en våldsam ansträngning jag lyckades
sillbakähålla ett vredgadt svar:
ses ÄCk; Isabella; fortfor han; om ni endast
a issa hälften af de qval jag erfar öfver
satt; mot. er egen vilja, nödgas hålla er fången