Sedan denna minnesvärda dag; då till mig, in stängd i den dystra paviljongen i Shirley, kommo Betty och Ponto för att trösta mig, hade många år förflutit; men hennes milda och lugnande ord stodo i detta ögonblick lika lifligt för mitt minne; som om hon nu stått framför mig. Ack; Betty! dyra Betty, goda; älskade och ömma amma, har jag rågonsin; med undantag af ev, haft några vänner; som jag kunnat jemföra med dig? Fördjupad i dessa och dylika tankar hörde jag knappt att dörren sagta öppnades, och tjenarinnan frågade om jag ej ville stiga ned i rummet, som jag lemnat.; Hennes ord bröto förtrollningen. Då jag ej ville; att hon skulle se min rörölse och misstyda den, återvände jag beslutsamt till fönstret; sägande att jag ville stanna qvar i sängkammaren. — Ja, jag kunde nog tro att ni skulle tycka mest om det här rummet; det är mycket trefligare än biblioteket; och jag skall derför bära upp tbebrickan hit. Dels för att undvika att vidare iolåta mig i något samtal; och dels emedan jag kände att; hvadhelst jag skulle blifva nödsakad att företaga; föda var nödvändig för att uppehålla mina krafter; gjorde jag ingen invändning mot hennes förslag, och qvällsmåltiden bars derför upp och framdukades mycket ordentligt på bordet, under det tjenarinnan betjenade mig så upp märksamt; som om jag i stället för en fånge varit hennes matmoder — en tjenstaktighet; hvarifrån jag gerna skulle hafva frikallat henne; då den hos mig förorsakade den obehagliga känslan af att befinna mig under uppsigt — en känsla; hvilken tjenarinnan ingalunda sökte