Sedan denna minnesvärda dag; då till mig, in
stängd i den dystra paviljongen i Shirley, kommo
Betty och Ponto för att trösta mig, hade många
år förflutit; men hennes milda och lugnande
ord stodo i detta ögonblick lika lifligt för mitt
minne; som om hon nu stått framför mig.
Ack; Betty! dyra Betty, goda; älskade och
ömma amma, har jag rågonsin; med undantag
af ev, haft några vänner; som jag kunnat jem-
föra med dig?
Fördjupad i dessa och dylika tankar hörde
jag knappt att dörren sagta öppnades, och tje-
narinnan frågade om jag ej ville stiga ned i
rummet, som jag lemnat.; Hennes ord bröto
förtrollningen. Då jag ej ville; att hon skulle
se min rörölse och misstyda den, återvände jag
beslutsamt till fönstret; sägande att jag ville
stanna qvar i sängkammaren.
— Ja, jag kunde nog tro att ni skulle tycka
mest om det här rummet; det är mycket tref-
ligare än biblioteket; och jag skall derför bära
upp tbebrickan hit.
Dels för att undvika att vidare iolåta mig i
något samtal; och dels emedan jag kände att;
hvadhelst jag skulle blifva nödsakad att före-
taga; föda var nödvändig för att uppehålla mina
krafter; gjorde jag ingen invändning mot hen-
nes förslag, och qvällsmåltiden bars derför upp
och framdukades mycket ordentligt på bordet,
under det tjenarinnan betjenade mig så upp
märksamt; som om jag i stället för en fånge
varit hennes matmoder — en tjenstaktighet;
hvarifrån jag gerna skulle hafva frikallat henne;
då den hos mig förorsakade den obehagliga
känslan af att befinna mig under uppsigt —
en känsla; hvilken tjenarinnan ingalunda sökte