SLÄGTFEJDEN
EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI.
(Forts. från föreg. JF.)
Ett ögonblick stod jag förstummad af för-
våning och vrede öfver denna oförskämdhet och
grofva förolämpning, och; missförstående min
tystnäd; närmade han sig mig och ville fatta
min hand; Men i samma stund återvann jag
min fulla bexinniog och utropade, ryggande till-
baka: i
— Är det möjligt att jag hört rätt; och har
ni kunnat våga tilltala mig på ett sådant sätt?
Hvilken låg usling ni är! Tiggaren skulle rodna
öfver att Vara er kamrat! Ni gifta er med mig!
— detta äktenskap skulle till på köpet för mig
vara en heder! Det skulle för er vara en väl-
gerning; om man kunde anse er vara en gal-
ning:
— Akta er! utropade han med hväsande röst;
i det hans ögon gnistrade af raseri, akta er;
eller ni ekall måhända inom en timma önska
att ni sjelf vore galen! Jag vill ej längre för-
draga detta!
— Så återgif mig då friheten!
— Aldrig!
— Då vill jag sjelf befria mig.
— Ni skall finna försöket mindre läst än ni
tror: Inom dessa murar; hvilka afstänga er ifrån
den öfriga verlden; är hvarje lefvande varelse i
min tjenst.
— Möjligt; men jag har i min en mäktigare
vän; en som ni hvarken kan muta eller skada:
Han skrattade öfvermodigt. i