väl, innan jag gör anspråk på er hand; söka vinna ert bjerta; Hör mig då; Isabella, ty vid allt som jag i evigheten fruktar; jag älskar er! Lyssna till mig och gif mig hopp, att ni, om också ej förr än i en aflägsen framtid; skall unna mig ett leende och uppfylla min bön; och vid min kärlek svär jag er, att jag till denna tid sjelf skall förviså mig ur er närvaro och aldrig mer återse er. — Löften äro tomma ord, lätt gifna och ännu lättare brutna: — Ej mina: När har jag någonsin svikit mina löften eller mina hotelser? Haf endast förtroende till mig, och jag vill heldre dö än bedraga er. — Ni talar stora ord; Hvad vill ni göra för att bevisa, att ni verkligen för mig hyser den kärlek som ni skryter med, eller att ni förtjenar mitt förtroende? — Hvad pi begär. — Jog har lust att pröfva er. Gif mig min frihet åter, ty fastän ni ej sagt det, känner jag att jag är er fånge: — Omöjligt! — Jag visste det; och detta kallar ni kärlek! Upphör, åtminstone af aktning för ert eget sunda förnuft; med detta gyckelspel; bortkasta denna så genomskinliga mask och erkänn helt öppet de stämplingar ni ej ryggat tillbaka för. Hvarföre har ni fört mig hit? -— För att rädda er undan faror, för hvilka er skönhet och oerfarenhet måste blottställ: er och för att under ett hederligt tak skydda er, tills — — Hvad? Tala sanning och hysinga betänkligheter; låt mig veta allt; Ni behöfver ej