Jitanare och inbyggsre på Bicilien äro Garibeldister, och att de allvarliga Piemontesarne nedrifva och söaderbryta alla statyer, som föreställa ko.ungen, samt höja rödg fanor på gatorna; så ioser man att det raazzioistiska partiet b:herrskar situstionen och man kan icke annat än med intresse läsa följande, af dess chef utfärdade proklamation: Italienare! Att vara eller icke vara: det är den fråga, som nu framställes till eder af fremlingen. Franska soldater besätta Civita Vecchia; Brennus) står vid Roms portar. Viljen I svara dem på samma sätt som edra fäder gjorde: med evärdet, eller viljen I, såsom fege och vanslägtade söner, böja edra bufvuden för våldet? Viljen I förklara inför Europa: Mexiko är en nation; vi äro det icke. Vi äro blott en pöbelhop, utan all kälsla för frihet och rätt, och undergifne hvilken sor helst, som eger nog djerfhet att förklara sig vara vår öfvermany; eller viljen I genom en uppresning i massa förfäökta edra rättigheter, eder frihet och eder heder för det närvarande och edert beslut att blifva en stor nation i framtiden? Hvilket edert svar än må blifva, är det afgörande. Attvara eller icke vara; denna stund är afgörande för edert öde. Den man, som sänder dessa soldater för att säga eder: Rom tillhör icke Italien; det är mitt, han är besudlad med Italiens ädlaste söners blod, gjutet för aderton år sedan vid försvaret af den heliga staden; det var han som ryckte från eder Nizza och edra fästen på Alperna; det är han, gom tvenne gånger kränkt eder inför Europas ögon genom att på Italiens panna trycka vasalleng insegel; det är han, hvars åttaåriga herravälde öfver eder regering har bringat eder till ekonomisk undergång, moralisk znarki och som dragit öfver eder skammen af nederlagen vid Custozza och Lizza och satt eder enhet i den yttersta fara. Och nu, derför att I med tystnad fördragit allt detta, föraktar han eder, och det är derför som denne man, hvilken ryggade för Juarez vapen och Bismarcks hotande ord, förolämpar och angriper eder. Om det skulle finnas några bland eder, hvilka icke harmas öfver dessa dåd, hvilka tala om klokhet och tålamod, hvilka mana eder att sätta eder lit till något annat, än edert lands lefvande styrka, hvilka orda för de vanmäktiges protester eller de lättrognes petitioner, då det som behöfves är handling och strid — då äro de antingen bedårade af fruktan eller söka de att bedraga eder. Inför de ädla och manliga ansträngningar, genom hvilka Rom påkallat edert bistånd, inför edra bröders bjeltedöd vid Monte Rotondo och Porta del Popolo, inför Garibaldi i ständig fara vid nationens förtrupper — är hvarje uppskof liktydigt med vånheder och undergång. I hafven blott en endå utväg, genom hvilken I kunnen bestå — att mana regeringen till att förklara krig mot den fremmande inkräktaren eller att storma till barrikaderna. Till barrikaderna, för att sätta eder sjelfve i stånd att göra den krigsförklaring, som andre icke vilja eller icke våga att göra; för att gätta eder sjelfve i besittning af de oundgängliga medlen för ett krig — af edra arsenaler, af de vapen, hvilka betalats med edra penningar; af armåen, sammansatt af nationens blomma. I kunnen icke längre utan skuld tillåta den yppersta och mest hängifnå delen af vårt Italiens ungdom dö för Rom, endast beväpnad med pistoler. Segren skall blifva eder. Genast krig eller barrikader! Låten icke beveka eder — ständigt bedragne, som I blifven — att antaga något annat alternativ! Om än edra styresmän skulle sända armån öfver den påfliga gränsen, blir det endast för att kommendera halt — tron den som aldrig bedragit eder — halt vid Roms ortar, för att knyta något fegt förbund med utänningen. Om I icke viljen blifva skamligt bedragne, måsten I gå dem på lifvet. Bjuden dem att draga svärdet och kasta bort slidan. Krig eller barrikader: om regeringen tillgriper det förstnämnda så vaken öfver henne och stödjen hennes väpnade arm; om hon vägrar och söker att hämma Italiens rop, så störten henne. Hon är då icke längre en regering, utan ett verktyg för Italiens nesa och död. Måtte Gud ingifva eder känsla för edra pligter! Den 28 oktober. Joseph Mazzini. P. 8. Ofvanstående rader skrefvos innan jag läst den kungliga proklamationen: jag kan icke ändra en stafvelse i dem. De angifva för italienarne deras pligt, sådan den uppfattas af det parti, hvilket jag är stolt öfver att tillhöra. Om någon skulle vara född på Italiens jord, som förgäter eller förnekar denna pligt, är det desto sämre för bonom: detta är endast egnadt att föröka nödvändighen af att nationen uppfyller den mot hvem det än må vara. Jag angaf ett val mellan tvenne alternativer. Den kungliga proklamationen går svaret i förväg och inskränker dessa alternativer till ett. Omitalienarne icke beslutsamt välja detta enda, kunna de så godt afsäga sig benämningen af nation och deras tillvaro såsom sådan. De äro då icke annat änden bord af slafvar och det är likgiltigt, hvilken herre de tjena. Den 29 oktober. Joseph Mazzini. Hurudant tillståndet var bland Garibaldis trupper före nederlaget vid Tivoli och att segern