Jitanare och inbyggsre på Bicilien äro Garibel-
dister, och att de allvarliga Piemontesarne ned-
rifva och söaderbryta alla statyer, som föreställa
ko.ungen, samt höja rödg fanor på gatorna;
så ioser man att det raazzioistiska partiet b:-
herrskar situstionen och man kan icke annat än
med intresse läsa följande, af dess chef utfär-
dade proklamation:
Italienare!
Att vara eller icke vara: det är den fråga,
som nu framställes till eder af fremlingen. Fran-
ska soldater besätta Civita Vecchia; Brennus) står
vid Roms portar. Viljen I svara dem på samma sätt
som edra fäder gjorde: med evärdet, eller viljen I,
såsom fege och vanslägtade söner, böja edra bufvuden
för våldet? Viljen I förklara inför Europa: Mexiko
är en nation; vi äro det icke. Vi äro blott
en pöbelhop, utan all kälsla för frihet och
rätt, och undergifne hvilken sor helst, som
eger nog djerfhet att förklara sig vara vår
öfvermany; eller viljen I genom en uppresning i
massa förfäökta edra rättigheter, eder frihet och
eder heder för det närvarande och edert beslut
att blifva en stor nation i framtiden? Hvilket edert
svar än må blifva, är det afgörande. Attvara eller
icke vara; denna stund är afgörande för edert öde.
Den man, som sänder dessa soldater för att säga
eder: Rom tillhör icke Italien; det är mitt,
han är besudlad med Italiens ädlaste söners blod,
gjutet för aderton år sedan vid försvaret af den
heliga staden; det var han som ryckte från eder
Nizza och edra fästen på Alperna; det är han,
gom tvenne gånger kränkt eder inför Europas
ögon genom att på Italiens panna trycka vasal-
leng insegel; det är han, hvars åttaåriga herra-
välde öfver eder regering har bringat eder till ekono-
misk undergång, moralisk znarki och som dragit öf-
ver eder skammen af nederlagen vid Custozza och
Lizza och satt eder enhet i den yttersta fara. Och nu,
derför att I med tystnad fördragit allt detta, för-
aktar han eder, och det är derför som denne man,
hvilken ryggade för Juarez vapen och Bismarcks
hotande ord, förolämpar och angriper eder.
Om det skulle finnas några bland eder, hvilka
icke harmas öfver dessa dåd, hvilka tala om klok-
het och tålamod, hvilka mana eder att sätta eder
lit till något annat, än edert lands lefvande styrka,
hvilka orda för de vanmäktiges protester eller de
lättrognes petitioner, då det som behöfves är hand-
ling och strid — då äro de antingen bedårade af
fruktan eller söka de att bedraga eder.
Inför de ädla och manliga ansträngningar, ge-
nom hvilka Rom påkallat edert bistånd, inför edra
bröders bjeltedöd vid Monte Rotondo och Porta del
Popolo, inför Garibaldi i ständig fara vid natio-
nens förtrupper — är hvarje uppskof liktydigt med
vånheder och undergång. I hafven blott en endå
utväg, genom hvilken I kunnen bestå — att
mana regeringen till att förklara krig mot
den fremmande inkräktaren eller att stor-
ma till barrikaderna.
Till barrikaderna, för att sätta eder sjelfve i
stånd att göra den krigsförklaring, som andre icke
vilja eller icke våga att göra; för att gätta eder
sjelfve i besittning af de oundgängliga medlen för
ett krig — af edra arsenaler, af de vapen, hvilka
betalats med edra penningar; af armåen, samman-
satt af nationens blomma. I kunnen icke längre
utan skuld tillåta den yppersta och mest hängifnå
delen af vårt Italiens ungdom dö för Rom, endast
beväpnad med pistoler. Segren skall blifva eder.
Genast krig eller barrikader! Låten icke beveka
eder — ständigt bedragne, som I blifven — att an-
taga något annat alternativ! Om än edra styres-
män skulle sända armån öfver den påfliga gränsen,
blir det endast för att kommendera halt — tron
den som aldrig bedragit eder — halt vid Roms
ortar, för att knyta något fegt förbund med ut-
änningen. Om I icke viljen blifva skamligt be-
dragne, måsten I gå dem på lifvet. Bjuden dem
att draga svärdet och kasta bort slidan.
Krig eller barrikader: om regeringen tillgriper
det förstnämnda så vaken öfver henne och stödjen
hennes väpnade arm; om hon vägrar och söker
att hämma Italiens rop, så störten henne. Hon är
då icke längre en regering, utan ett verktyg för
Italiens nesa och död.
Måtte Gud ingifva eder känsla för edra pligter!
Den 28 oktober.
Joseph Mazzini.
P. 8. Ofvanstående rader skrefvos innan jag läst
den kungliga proklamationen: jag kan icke ändra en
stafvelse i dem. De angifva för italienarne deras
pligt, sådan den uppfattas af det parti, hvilket jag
är stolt öfver att tillhöra. Om någon skulle vara
född på Italiens jord, som förgäter eller förnekar
denna pligt, är det desto sämre för bonom: detta är
endast egnadt att föröka nödvändighen af att na-
tionen uppfyller den mot hvem det än må vara.
Jag angaf ett val mellan tvenne alternativer.
Den kungliga proklamationen går svaret i förväg
och inskränker dessa alternativer till ett. Omita-
lienarne icke beslutsamt välja detta enda, kunna
de så godt afsäga sig benämningen af nation och
deras tillvaro såsom sådan. De äro då icke annat
änden bord af slafvar och det är likgiltigt, hvilken
herre de tjena.
Den 29 oktober.
Joseph Mazzini.
Hurudant tillståndet var bland Garibaldis trup-
per före nederlaget vid Tivoli och att segern