4 Och som äfven derföre af -rädda och okunniga
menniskor fått namn af adödsureto:
Väggsmedsrna frambringa, enligt entomolo-
gernas påstående, deita ljud för att kalla på
hvarandra inbördes och uppmana hvarandra att
förena sig: De skola åstadkomma det pickande
ljudet medelst sina käkar, med hvilka de stöta
imot panelningarna, söm tjena dem till bostad:
Om man antager denua förklaring, återstår det
i alla fall att förklara huru det västan osynliga
hufvudet på en så liten insekt är i stånd att
frambringa ett ljud, gom hörs fråa den ena än-
dan af ett stort rum till den andra och som
ofta upprepas sina femton timmar å rad med
några få uppehåll. Hvilken styrka skulle icke
denna lilla insekt ega för att kunna uthärda en
dylik ansträngning!
Naturforskaren De Geer berättar, att han un-
der hösten 1809, på en resa, som hag hade före-
tagit i Bretagne för att semla insekter, en afton
anlände till ect landikus, som tillhörde en vän,
hvilken bkändeleevis för tillfället hade rest till
Paris: Då De Geer tillsade drängen, som uader
egarens bortovaro hade uppsigt öfver huset, att
han önskade taga in der i huset, svarade denne
i hemsk ton; att han under herrns frånvaro ej
kusde upplåta något anvat rus än dödsktam-
maren, oco att den resande finge skylla sig sjelf
i fall det bände honom något ondt.
De Geer, som var alldeles uthuagrad och visste
att det på en half mils omkrets ej fanns någon
annan boning, svarade, att han perna toge ia
den nämnda kammaren; bara man skaffade ho-
nom litet qvällsvard och en bäddad säng.
— Ja, en säng står der svarade drängen, och
ingen har legat i den sedan han låg der, så
framt ban inte ligger der ännu.
— Hvad menar ni?
-— Jo, ser ni, saken är den, att eu officer,
som deltog i kriget mot ebouanerne, der blef
upptäckt och dödad af dessa. Efier officerns
död delade bönderna det lilla ban hade, och af
dessa saker tillföll hans klocka rain raorbror,
som helt glad bar denna hem till sig i den
omnämda kammaren och satte sig att under-
söka den vackra guidpjes, som kade blifvit hans
tillhörighet. Olyckligtvis dröjde det inte länge
förr än han märkte att klockan var sönder och
stod stilla. I trots af detta missöde, tom be-
tydligt minskade värdet af hans byte, lade ban
kiockan under sin örongottskudde och somnade.
Han vaknade händelsevis under nattens lopp,
och ni kan tänka er hans förskräckelse, då han
i detsamma hör en klocka picka strax invid hans
öra. Han steg upp, tittade efter öfverallt, men
kwade ieke upptäcka något. Klockans hemska
pickande tystnade för ett ögonblick; men bör-
jade straxt åsyo. Förgäfves sålde han klockan:
den följande morgonen och skänkte den summa
ban fick derför till kyrkan för att låte läsa själa-
messor för den döde officern; dödsuret hördes
mer än någonsin i den förtrollade karsrmaren;
och morbror ville iate vidare ligga der i rum-
met, som allt sedan dess stått obebodt.
— Nå ja; om ni för det här guldmyntet skaf-
far mig en god qvällsvard, åtager jag mig att
drifva ut den onde ande, som huserar häri hu-
set, svarade De Geer.
Drängen korsade sig, som om han bade hört
en smädelse mot Gud och serverade den resande
med sur min en tarflig aftonmåltid. Sedan han
derpå korsat sig flera gånger, införde han bo-
nom i spökrumraet; hvars dörr han hastigt åter
stängde.
Det var icke svårt för De Geer att inse or-
saken till den s. k: klockans pickande och att
upptäcka tillhållet för de tvenne väggsmedar,
hvilka framkailade detta ljud. Van att fånga
alla möjliga slags insekter, grep han snart de
båda orostiftarne och inneslöt dem i en bleck-
dosa. Då han kom tillbaka till Paris, visade
han dem för egaren till dödskammaren; men
denne skakade på hafvudet och ville knappatt
tro honom. Emellertid erfor han, då han kom
tillbaka hem, till sin stora glädje, att man nu-
mera utan fruktan kunde tillbringa natten i
den förtrollade kammaren, sedan en förbire-
. sande trollkarl utdrifvit spöketo; såsom drängen
uttryckte sig.
Densamme De Geer påstår att väggsmeden
förr låter steka sig vid sakta eld än han visar
ett tecken till lif då man fångat honom:
(Lunds Weekoblad).