Men hans bitterhet hade snart lagt sig, åt-
minstone att döma efter hans yttre; och in-
nan någon försökt få samtalet i gång igen, nal-
kades oss herr de Coutance och sade djupt
bugande sig:
— Förlåt; om jag hafver gjort er ledsna;
Jag ej komma ihåg att tänka för mig. Jag
vill en aunan gång bättre vara på min vakt:
Och sålunda slutade denna lilia episod ur
aftonens historia; men efterlemnade likväl, så-
som vanligast är fallet, spår efter sig, då hvar
och en af oss kände, att ej sllt var såsom det
borde vara; Det tilldragande leendet, som så
ofta spelade omkring fransmannens läppar och
vann alla mennieskor, med hvilka han kom uti
beröring; var för hela aftonen försvannet. Fastän
mera tystlåten än vanligt, var han i alla fall
lika väslig och frågade mig; så mycket hans
fiakänslighet och takt tilläto, angående mina
utsigter för framtiden:
— Syl Ah ciel! det ni icke få göra, sade
han; snarare nedslagen än glad, då jag berättade
har jag tillbringat den förflutna veckan.
— Jag är synnerligen belåten med att jag
fått denna sysselsättning, och hoppas att jag
snart dermed skall förtjena nog att uppehålla
mig sjelf.
— Huru?
— Jo; mycket bra; åtminsione så som jag
önskar; Jag behöfver ingen lyx.
Han. skrattade bittert.
— Lyx! hvad menar ni med lyx?
— Jag vet ieke; detta ords mening kan
mycket uttävjas; allting utom de nödvändiga
behofven.
— Hal! och ni tror er kunna förskaffa-dem?
Jag säger er non; Jag känna denna stora rika