Slutligen sände mig Himlen en tillfällig tröst.
Ena sakta knackning hördes på dörren; och
på min uppmaning att stiga in inträdde en ung
qvinna; som jeg åtskilliga gånger mött i trap-
pan, och som tycktes vara omkring tjugufem är.
— Jag ber om förlåtelse; sade hon, för min
närgångenhet och dena enhållan jag ämnar till
er framföra, men jag befiäner mig för ögon-
blicket i så stor förlägenhet, ätt jag vågat upp-
söka er för att bedja om er hjelp.
— Ni behöfver icke göra några ursäkter;
om jag kan bjelpa er, skall det vara mig ett
nöje. Hvad önskär ni? Ni bor här uti huset;
förmodar jag?
— Ja, uti rummet inunder detta. Jag ar-
betar åt ett hus här i London; faen då jag en
tid varit sjuk; hafva mina arbetsgifvare tillåtit
mig att taga hem mitt arbete och låta min
syster bjelpa mig. Hon har under sin matmo-
ders frånvaro bott hos mig; men då frun i går
helt otörmodadt hemköm; måste Elisa lemna
mig: Jag bar ännu mycket qvar och tänkte —
jag ber om förlåtelse för den frihet jag tager
mig — att ni måbända, ifell ni ej hade allt för
brådtora; skulle vilja —
— Mer än gerna; jag har ingenting att göra
och skulle vara tacksam; om jag kunde få nå-
gon sysselsättning: Vill ni stt jag genast skall
hjelpa er?
— Ja; om ni vill vara så god; men — hon
tvekade ett ögonblick; hvarefter hon med ett
nervöst skratt återtog — jag tror ej; att ni är
van ätt gå och arbeta.
— Nej; men Nvarföre säger ni så? Jåg be-
tviflar icke att jag kan göra hvad ni behöfver: