oo SLÄGTFEJDEN
ELLER
EN ARFTAGERSKAS SJELE-BIOGRAEL
(Forts. från föreg. JF.)
För rästan hvarje sorg jag känner är verk-
samhet — arbete — den enda verklige trösta-
ren. Bekymret kan för en tid af andra lindrås,
men den enda verkliga bjelpen kommer ifrån
083 sjelfva, Och detta är, tror jäg; orsaken
hvarföre vi ibland de fattiga fiana så få brustna
bjertan — hbypokondrister. De ha ej tid att
tänka; ty lefaadsbebofven tvinga dem att rigta
alla sina tankar på att förvärfva sitt dagliga bröd;
och skördande Guds öfver arbetet utlofvade
välsignelse, fiana de deruti sin helsa och själs-
styrka.
För mycket af allting är skadligt, och för myc-
ket arbete är ej heller fritaget från den allmänna
regeln; men af två onda ting är sysslolösheten
obestridligen det värsta och mest beklagansvärda:
O, huru djupt jag, likt fogeln i buren; instängd
i denna stora stad; uten någonting att göra;
kände detta. Jag tror icke att jag var sjuk,
kroppsligt sjuk; ehuru jag då trodde det —
jag var endast nedslagen och uttråkad; i behof
af verksamhet. Arbete; äfven det obetydligaste;
skulle för mig hafva varit en himmelens väl-
signelse och välgerning, ty ensligheten och syss-
lolösheten framkallade i min själ tankar; som
flögo till hemmet, Fulke, min moder och Harry
Sommerset; till dess rummet; befolkadt med de-
ras bilder och återljudande af deras röster; blef
mig nästan ett pinorum.