vända samma väg ni kommit; såvida ni ej vill
att jag ekall bjelpa er utför trapporna på ett
mindre angenämt sätt:
— Skall ni? Det var väl att jag var förbe-
redd derpå och att jag ifrån första stunden
visste, bvem jag hade att göra med:
— Nå; det var rätt väll Då bör ni ej kunna
blifva förvånad öfver hvad som kan häada er:
Ut med er derförel Gå din väg; Polly!
— Hvad kan den uslingen ha för afsigt?
— Ingenting mer och ingenting mindre än
hvad jag nyss sade er — kasta er utför trap-
porna, om ni ej godvilligt aflägsnar er.
— Rör mig ieckel Det kan komma att stå
er dyrt; q
— Jag vet det, och skulle helst önska slippa
det, ty mina händer hafva hittills varit rena;
och jag ser helst att jag ej behöfver smutsa dem!
— Ni är full, karnalje!
— Tig, menniska, eller jag glömmer mig
sjelf! Blif icke rädd, Polly; inom en minut
skola de vara borta,
— Jag lemnar icke detta ställe; förrän jag
sett fröken Neville!
— Gör ni icke? Det få, vi väl se.
Med dessa ord fattade John herr Meredith i
kragen; då i detsamma den andra herrn lade
sig emellan och sade:
— Kom Meredith och börja icke något gräl!
I missförstån hvarandra. Meredith, jag är öf-
vertygad om att ni är den siste som vill miss-
känna den utmärkta omsorg och uppmärksamhet;
som blifvit er sköna fästmö bevisad; och ni;
Walton; som så ädelmodigt sökt försvara henne,
torde vara den förste att känna uppriktig glädje
öfver att hon blifver återställd åt sina vänner.