— Iagenting, ingenting; jeg befarar endast
att de hafva fått reda på att fröken bor här,
och derföre måste vi genast skaffa henne bort.
— Hvarför då?
— Jo vi måste; men blif ej rädd; fröken
Boll. Mary får blifva hur förargad som helst,
men vi måste ha er långt bort härifrån; innan
de komma:
— Men hur vet ni detta? Hvad kommer er
att tro det —
-- Det man är er på spåren? Jag vill säga
er det i största hast. Då jag kom till diligens-
slationen för att göra i ordning litet på för-
hand till resan; påträffade jag helt oförmodadt
den der karlen, som satt på diligenstaket samma
gång fröken kom till London.
— Herr Merediths betjent!
— Alldeles. Jag skulle haft god lust att
språka litet vid honom om vårt sista möte; men
mannen kom fram till mig och bad om ursäkt.
Sedan bjöd han mig på grogg, och efter mycket
pratande började han slutligen tala om er.
Sedermera infann sig herr Meredith och sade
alt han, för er skull, skulle blifva mig synner-
ligen tacksam; om jag kunde bjelpa bonom att
återfinna er; ty han var er fästman, och ni
skulle blifva synnerligen glad att få träffa honom:
— Den falske bedragaren! utropade jag höfvigt.
— Men kanhända det var en vän till fröken;
sade Mary.
— Möjligt, Polly; och om så är; vet nog
fröxen hvar hon kau träffa honois, om hon vill.
Men nu hafva vi icke ett ögonblick att förlora,
ty herr Meredith kan vara här när som helst.
— Nå väl; då skall han få det nöjet att