mig den lyckan; den äran attsjunga en chanson
för mig?
— Mer än gerna.
— Merveilleug! Denna röst vara en fortune
för er! utropade berr de Coutance; då jag slu-
tat en ballad, hvartill han utmärkt väl ackorm-
pagnerat mig. Ni sjunger som le rosignol —
näktergal! Jag vara förtjust af att höra er:
— Jag önskar att också andra vore det; då
kunde jag hoppas vinna anställning som lära-
rinna:
— Ej vara rädd mera. - Sjung endast — och
ni skall se på annat! Nu jag gå genast med
detta avertissement; och ni kunna lita på mina
ord; mademoiselle; det skall blifva en stor
lycka.
Uppmuntrad af dessa ord ifrån en person;
som synbarligen var en kompetent domare och
uppriktig rådgifvare, var jag återstoden af da-
gen synnerligen glad och tog, så beslutsamt som
jag kunde, mina tankar ifrån Ellerslie och dem
som der voro mig så kära; äfvensom ifrån den;
hr-rs bönfallande stämma beständigt ljöd i mina
oron;
Efter några timmar återkom herr de Cou-
tance för att redogöra för sitt uppdrag, och
när han inträdde med en lätt rodnad; som kom
sig af den ifver hvarmed han uträttat sitt ären-
de, klädd i en ganska snygg ehuru något lugg-
sliten rock, märkte jeg för första gången; huru
fördelaktigt utseende han hade, hura fina och
aristokratiska hans anletsdrag voro. Då jag på
Bilerslig lefvat nästan alldeles afstävgd från allt
umgänge, hade jag ej haft tillfälle att lörvärfva
någon menniskokännedom; men så oerfaren jag
än var, fanns det i herr de Coutanoes sätt och