Man skall då berätta om benne hur hon i
smällkslla vintera ännu vid 77 års ålder till-
bragte en deg med att fara i öppet åkdon från
gård till gård och fråa torp till torp för attse
om siga gubbar och gummor och barn ) och
icke återvända hem, förr än sent på qvällen,
efter det att hon sålunda besökt icke mindre
än tjugutvå stugor: Man skulle berätta; huru hon;
när en af hennes gummor mistat sin ko och ej
lyckats hos hr baron att få en sådan igen till
skänks, då der voro gäster samlade på Julita
och betjenten kom in och anmälde att en gumma
bad att få tala med hr baron, passade på, läste upp
dörren och sade i gästernas närvaro: sack, kära Ma-
thias, det är mor Greta, som kommer att tacka dig
för kon du gifvit hevne, — och så gafs kon
åt gumman; — Ty sådan var den gamla fri-
herrinnan alltid; och sådana hafva de varit många;
busmödrarna i de gamla tiderna; och derföre
blefvo de patriarkaliska förhållandena så lång-
lifvade, och detta förklarar kanske mer än nå-
got annat; hvarföre detta system kunnat räcka
ända in i våra dagar, sedan dock de erationella
begreppen hunnit genomtränga hela folkets lif
i de flesta riktningar.
Systemet hade emellertid sina skuggsidor:
Någon företagsamhet, någon utveckling kunde
icke komma i fråga. De underhafvande lefde
och dogo som gårdens gamla barn. Osjelfstän-
dighetens vana hade blifvit deras natur. De
ville icke ha det antorlunda. De lefde så godt
förutan alla bekymmer. Det enda scm oroade
dem ibland var skuldsättningar; Men skulderna
afskrefvos ju gång efter annan: Åfven detta
bade blifvit vasa. Eller ock afbetaltes de med
öfverdagsverken, och tiden — tiden var icke
pengar för dem; De visste ju i sjelfva verket
icke hvad pengar var. Allt betaltes; när det
nemligen betaltes, in natura eller med arbete,
både skyldigheter och skulder. Några skolor,
der de kunnat lära något litet, funnos icke hel-
ler, och kyrkan .:;. der fingo de ju endast lära
sför evigheten. För detta lifvet fingo de på
sin höjd höra upprepas det gamla: egifve kej-
aaren hvad kejsaren tillhörers, och detta, tilläm-
padt på deras förhållander, var att lyda under
Julita gård så som det gått till i fars och far-
fara tid. Och som de icke visste något bättre,
och det var bra som det var och varit hade;
så — blef det som det var, och är eå än i dag.
Mea skuggsidorna må alltså i vår tids ögon
vara huru mörka som belst, det vissa är, att
patriarkalismeu äfven heft sin. goda sidor af
kärlek och genkärlek, af ömsesidig fördragsam-
bet och förnöjsambet, af inbördes tro. Man
var ömsegidigt nöjd med litet. Landet vann
ingenting; odiiogen gick ej framåt; upplysnin-
gen icke heller, — allt det der är visserligen
svåra anklagelser, och vi äro icke de, som sörja
öfver att nya tider och nya ordningar kommit,
men ingen tid är blott ond; och de pstriarka-
liska tiderza vid våra gamla landtgårdar voro
ået väl icke heller, — deras husbållning må
för öfrigt ha varit buru klen eller outvecklad
som helst:
) Det bör här up lysas att Julita är ett gods
på 33?. mantal och 80 torp, af ett taxeringsvärde
af 470,000 rår, med ea arbetsstyrka af 11,579 mans-
och 3,145 qvinnodagsverken, 1,862 dagkörningar med
par, 258 med enbet, utom öfriga skyldigheter som
skola utgöras, såsom 462 mil resor, underhåll af
20,299 fot vägar ech 68,584 fot gärdesgård o. 8.v.