Man skall då berätta om benne hur hon i smällkslla vintera ännu vid 77 års ålder tillbragte en deg med att fara i öppet åkdon från gård till gård och fråa torp till torp för attse om siga gubbar och gummor och barn ) och icke återvända hem, förr än sent på qvällen, efter det att hon sålunda besökt icke mindre än tjugutvå stugor: Man skulle berätta; huru hon; när en af hennes gummor mistat sin ko och ej lyckats hos hr baron att få en sådan igen till skänks, då der voro gäster samlade på Julita och betjenten kom in och anmälde att en gumma bad att få tala med hr baron, passade på, läste upp dörren och sade i gästernas närvaro: sack, kära Mathias, det är mor Greta, som kommer att tacka dig för kon du gifvit hevne, — och så gafs kon åt gumman; — Ty sådan var den gamla friherrinnan alltid; och sådana hafva de varit många; busmödrarna i de gamla tiderna; och derföre blefvo de patriarkaliska förhållandena så långlifvade, och detta förklarar kanske mer än något annat; hvarföre detta system kunnat räcka ända in i våra dagar, sedan dock de erationella begreppen hunnit genomtränga hela folkets lif i de flesta riktningar. Systemet hade emellertid sina skuggsidor: Någon företagsamhet, någon utveckling kunde icke komma i fråga. De underhafvande lefde och dogo som gårdens gamla barn. Osjelfständighetens vana hade blifvit deras natur. De ville icke ha det antorlunda. De lefde så godt förutan alla bekymmer. Det enda scm oroade dem ibland var skuldsättningar; Men skulderna afskrefvos ju gång efter annan: Åfven detta bade blifvit vasa. Eller ock afbetaltes de med öfverdagsverken, och tiden — tiden var icke pengar för dem; De visste ju i sjelfva verket icke hvad pengar var. Allt betaltes; när det nemligen betaltes, in natura eller med arbete, både skyldigheter och skulder. Några skolor, der de kunnat lära något litet, funnos icke heller, och kyrkan .:;. der fingo de ju endast lära sför evigheten. För detta lifvet fingo de på sin höjd höra upprepas det gamla: egifve kejaaren hvad kejsaren tillhörers, och detta, tillämpadt på deras förhållander, var att lyda under Julita gård så som det gått till i fars och farfara tid. Och som de icke visste något bättre, och det var bra som det var och varit hade; så — blef det som det var, och är eå än i dag. Mea skuggsidorna må alltså i vår tids ögon vara huru mörka som belst, det vissa är, att patriarkalismeu äfven heft sin. goda sidor af kärlek och genkärlek, af ömsesidig fördragsambet och förnöjsambet, af inbördes tro. Man var ömsegidigt nöjd med litet. Landet vann ingenting; odiiogen gick ej framåt; upplysningen icke heller, — allt det der är visserligen svåra anklagelser, och vi äro icke de, som sörja öfver att nya tider och nya ordningar kommit, men ingen tid är blott ond; och de pstriarkaliska tiderza vid våra gamla landtgårdar voro ået väl icke heller, — deras husbållning må för öfrigt ha varit buru klen eller outvecklad som helst: ) Det bör här up lysas att Julita är ett gods på 33?. mantal och 80 torp, af ett taxeringsvärde af 470,000 rår, med ea arbetsstyrka af 11,579 mansoch 3,145 qvinnodagsverken, 1,862 dagkörningar med par, 258 med enbet, utom öfriga skyldigheter som skola utgöras, såsom 462 mil resor, underhåll af 20,299 fot vägar ech 68,584 fot gärdesgård o. 8.v.