mig böra mitt hjerta slå, fattade msjoren hastigt min hand och utropade: — Isabella, jag måste veta bvarföre jag finnar er här, så sorgsen, olycklig och förskräckt. Ni har hör: de skäl, kvarpå jog srandade mina anspråk att beskydda er, och ehumn edra läppar tegat, har likväl ert hjerta godkänt dessa skäl. Ni älskar mig, Isabella, och vid cGenna kärlek svär jag att beskydda er Ni må vise mig bort, men ri sksll ej kunna bindra mig att vaka öfver er. Gå hvart ri vill, men så länge jag lefver skall jag följa er, om der också vore till verldens ända. — OO, hvad pi är grym! utropade jeg och gömde ansigtet i härderna:; Vill pi sj tro mix, Om jag särer er att det för min säkerhet r mig omöjligt att uppfylla er önskan — stt min säkerhet fordrar att ni genast aflägsnur er och — — Säkerhet? Gnd i himwcden! Endera af våra bjernor måste barva råbat på villospår. Ni kan ej mena hvad ni söger, eller också bar jag förlorat företåndet. — Nej, jag menar hvad jag söger. — Ni säger ingenting OQO, att ni ville v: uppriktig och förtro sr åt mig! Vil ni j kan ni det icke, Isabella? Jag såg upp och blickade för första gången in uti dessa djopa, själfulla och allvarliga ögon, hvilka, falla af kärlek och godbet, sågo red på mig; För ett ögonblick faltsdes jog af ert oemotståndligt begär att karta mic wi dessa armar, som tycktes vänta på att få inresluta mig; Jag kände ett behof att komma i lugn och beskyddas af denne hederlige mars; men innan denna tanke öfvergått till baadling, tvi gades jag genum upparsbrekens inträde att lytena