mig böra mitt hjerta slå, fattade msjoren hastigt
min hand och utropade:
— Isabella, jag måste veta bvarföre jag finnar
er här, så sorgsen, olycklig och förskräckt. Ni
har hör: de skäl, kvarpå jog srandade mina
anspråk att beskydda er, och ehumn edra läppar
tegat, har likväl ert hjerta godkänt dessa skäl.
Ni älskar mig, Isabella, och vid cGenna kärlek
svär jag att beskydda er Ni må vise mig
bort, men ri sksll ej kunna bindra mig att
vaka öfver er. Gå hvart ri vill, men så länge
jag lefver skall jag följa er, om der också vore
till verldens ända.
— OO, hvad pi är grym! utropade jeg och
gömde ansigtet i härderna:; Vill pi sj tro mix,
Om jag särer er att det för min säkerhet r
mig omöjligt att uppfylla er önskan — stt min
säkerhet fordrar att ni genast aflägsnur er och —
— Säkerhet? Gnd i himwcden! Endera af
våra bjernor måste barva råbat på villospår.
Ni kan ej mena hvad ni söger, eller också bar
jag förlorat företåndet.
— Nej, jag menar hvad jag söger.
— Ni säger ingenting OQO, att ni ville v:
uppriktig och förtro sr åt mig! Vil ni j
kan ni det icke, Isabella?
Jag såg upp och blickade för första gången
in uti dessa djopa, själfulla och allvarliga ögon,
hvilka, falla af kärlek och godbet, sågo red på
mig; För ett ögonblick faltsdes jog af ert
oemotståndligt begär att karta mic wi dessa
armar, som tycktes vänta på att få inresluta
mig; Jag kände ett behof att komma i lugn
och beskyddas af denne hederlige mars; men
innan denna tanke öfvergått till baadling, tvi
gades jag genum upparsbrekens inträde att lytena